Man byter om till shorts och flip flops. Man tar av sig sina flip flops och går längs stranden. Man går ut i havet och struntar i att shortsen blir blöta. Man går tillbaka i sina egna fotspår. Man upptäcker efter ett tag att fotspåren redan spolats bort. Att inget av ens promenad finns kvar.
Man sätter sig på strandrestaurangen och tar en öl. Man lyssnar till trummor och ser män andas i takt med musiken och barn som dansar. Plötsligt hjular de och gör kullerbyttor och sätter upp fötterna bakom huvudena och snurrar strandstolarna på pannorna.
De vill överleva. Det är därför som de dansar. De vill överleva och de vill äta och de vill älska.
Man ger dem fem dollar i en sliten kartong.
Man dricker en öl till. Man är med om det där som bara händer på film. Att man ber om notan och servitrisen nickar mot en man längre bort och säger: ”Han där har redan betalat den.” Man vill inte detta nu. Man gör inte mer än höjer handen som tack och så går man.
Man funderar över hur det är att vara mamma. Hur det är att vara mamma och inte orka gå fram till sin 15-åriga dotters grav. Hur det är att inte få göra allt det där som man ville göra. Inte få ta hand om sin dotter när hon är sjuk och inte få hålla henne i handen när hon dör och inte få tvätta kroppen och svepa in den i ett linnetyg när hon inte andas mer.
Man får inte begrava henne som man vill.
Man slutar fundera över hur det är. För man förstår inte.
Man ser henne med klänningen uppdragen över huvudet och man ser hennes bröst som blottats och man hör hennes skrik.
Men man förstår inte.
Man går upp i lägenheten. Man kokar minestronesoppa (det finns andra sorter men man orkar inte med en ny smak). Man äter soppan. Man kokar te.
Man skriver. Man vill att orden ska nå fram. Man tänker att det ändå inte är någon som bryr sig.
Man slår igen datorn. Man tänker att man är precis där man vill vara. Att man gör precis det man ska göra.
Man har gett en siffra i statistiken ett namn och det räcker så.
Hon hette Marie.