Utegångsförbud och mörker
Det är som att landa i en svart sopsäck. Inte ens vingen syns. Inte ett enda ljus från miljonstaden. Bara skramlet från hjulen som fälls ut skvallrar om att vi snart ska ta mark.
* * *
Vi rycker snabbt ner väskorna och kliver ut i mörkret – vi som i enstaka liberianer, en jädra massa soldater, hjälparbetare från halva jordklotet och en journalist. De flesta vill ut ur det här landet men vi vill in. En snaggad amerikan fingrar nervöst på sitt visum och hoppas att han har alla papper i ordning. Efter att vi blivit granskade av militär tvättar vi händerna i klorin och får temperaturen tagen, sedan slussas vi genom den lilla flygplatsen som är precis lika charmigt kaotisk som överallt i Afrika – inget är ordnat men ändå går det fortare än i Europa och efter bara några minuter står jag utanför med mina trunkar.
Jag drar in den 27-gradiga luften genom näsborrarna, blundar och hör alla röster från taxichaufförerna – ”Hello madame!”, ”Welcome!”, ”How are you” – och känner att jag är precis där jag ska vara.
* * *
Trafiken in till Monrovia är gles. Det finns inga gatlyktor. Större delen av Liberia har inte el, inne i stadskärnan dånar generatorer. Innanför avspärrningarna på ELWA 3, Läkare utan gränsers stora ebola-klinik, sitter två hälsoarbetare fullt klädda i skyddsutrustning med nedfällda visir. Lite längre bort ligger kinesernas ebolaklinik, med kinesiska tecken som pryder portarna.
När vi åker förbi stans dyraste nattklubb drar min chaufför James på munnen och ropar till mig i baksätet:
– FN! Friday night party!
Utanför står FN-styrkans vita jeepar parkerade.
– De kommer vara där hela natten! När man åker FN-bil gäller inte utegångsförbudet!
FN-styrkan UNMIL är på plats i Liberia sedan krigsslutet 2003 och har i uppgift att fredsbevara och bringa ordning i landet. Kostnaden är drygt 9 miljoner kronor – per dag.
* * *
Jag följer utegångsförbudet, som råder mellan midnatt och sex på morgonen i syfte att förhindra nattklubbsliv och spridning av ebola. Har packat upp i min lägenhet och slevar i mig minestronesoppa i natten. Utanför ljuder en ambulanssiren.
Handspriten står framme. Allt känns som vanligt igen. Sinnet och omgivningen är åter i fas.
