Magda Gad

Magda Gad

Magda Gad

Magda Gad är internationell frilansjournalist och debattör. Här tar hon med dig till världens bortglömda platser och ger dig sanningarna som politikerna inte vill avslöja. Frågor och förslag på granskningar mejlas till gad_media@hotmail.com.

Tvivel …

Magda Gad  |  Publicerad 2014-12-24 10:04  |  Lästid: 2 minuter
alice

… det kan komma när man släpper allt för att följa sitt hjärta. Jag har släppt allt för att vara här. Min familj. Mina vänner. Mina jobb hemma. Den verklighet som är min.

Men ju mer jag gräver mig ner i en annan verklighet desto mer overklig blir min egen. De syner jag har och de erfarenheter och mina tankar – de stämmer inte längre överens med “mitt hemma”.

Jag blir alienerad hemma och jag blir samtidigt alienerad borta – för hur mycket jag än känner mig hemma här så är det inte mitt hem. Det är en tillfällig tid, något jag ska lämna, en verklighet jag måste kämpa med varje dag för att förstå.

* * *

I dag vaknade jag som vanligt av trafiken på Sinkor, det ständiga tutandet, skärandet av ambulanssirener (de skrämmer mig inte längre, nu får de mig att le, för jag tänker att det nog är en av mina vänner som inte orkar stå i kö till jobbet), bilar som hastigt bromsar in och porten härnere som gnisslar mot asfalten när den öppnas och stängs.

Jag ligger kvar ett tag och bara lyssnar. Då tar den tag i mig. Ångesten över vad jag egentligen håller på med. Vad förlorar jag hemma? Vad vinner jag på att vara här? Spelar något av det jag gör någon roll?

* * *

Går upp. Går in i köket. Gör kaffe. Sätter mig vid skrivbordet. Jobbar en timme. Sedan ser jag det: Det står onsdag på datorn. Onsdag. Det är julafton.

Jag sitter här ensam i en het lägenhet i Monrovia med fula gula gardiner och en halvljummen kopp pulverkaffe och det är julafton.

Fast det är inte riktigt sant: I Sverige är det julafton. I Liberia är det julafton i morgon.

Det känns som jag har fastnat i ett parallellt universum.

* * *


Mitt i ensamheten ringer min telefon. Det är Amos. Min vita kanin som jag följer djupare och djupare ner i Monrovia. Sedan ringer det igen. Det är James. Min chaufför som undrar när vi ska hälsa på barnen i dag.

Jag är inte ensam. Jag är där mitt hjärta har bestämt att jag ska vara. Även om min hjärna inte alltid förstår det.

Men det är som hattmakaren i Alice i Underlandet säger:

– There is a place. Like no place on Earth. A land full of wonder, mystery, and danger! Some say to survive it: You need to be as mad as a hatter.


Han tar upp sin höga hatt och konstaterar:

– Which luckily I am.

* * *

God jul till alla er därhemma och tack för att ni är med på resan!

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2014-12-24 10:22