Annons

Magda Gad
Magda Gad är internationell frilansjournalist och debattör. Här tar hon med dig till världens bortglömda platser och ger dig sanningarna som politikerna inte vill avslöja. Frågor och förslag på granskningar mejlas till [email protected].

Annons
 

När en båtflykting blir en människa

boat

Min mage visste det på en gång i går morse. Min hjärna förstod det inte då men min mage visste.

James kom inte och hämtade mig på morgonen. Det har aldrig hänt förut. James är den enda liberianen jag träffat som alltid kommer i tid. Han är vad man på mitt lantställe i Dalarna skulle benämna som ”en riktig karl”. Fyrkantigt byggd. Hederlig. Strävar på.

Annons

James är inte bara min chaufför längre. Han har blivit min vän. När jag är för trött för att komma ihåg något så minns han det alltid: ”Magda, du behöver gå till affären i dag och köpa vatten.” Och när jag kommer ut från affären håller han upp ett par skor: ”Magda, visst var det sådana här du letade efter?” James var också den som hjälpte mig hitta en lägenhet när jag för ett par dagar sedan stod utan och trodde att jag skulle bli hemlös.

* * *

Det har blivit en trygghet. Att James finns där.

I går morse fanns han inte där. Istället stod en annan man vid en annan bil och sa: ”James har skickat mig, han kunde inte komma i dag.”

Jag satte mig inte i framsätet som jag brukar. Jag satte mig i baksätet. Det var tyst i bilen. Min hjärna tänkte: ”Vad ansvarsfull James är som ordnade detta.” Min mage tänkte: ”Något står inte rätt till.” Jag gjorde mina ärenden. Och bad den nya chauffören komma tillbaka klockan 14.

* * *

Aldrig har jag blivit så glad av att se den fykantige figuren med det stora leendet utanför min dörr klockan 14. James var tillbaka! Han slog sig ner i min soffa.

Men hans leende dog lika snabbt som någon som är i slutstadiet av ebola.

– Människor är inte rädda om sina liv, Magda, började han säga och jag frågade varför.

* * *

– Jag är så rädd, fortsatte han. Hon har stuckit. Min flickvän. Hon är i Gambia.

James har en flickvän som är 26 år. De har en dotter tillsammans. Den lilla är med oss ibland i bilen. Flickvännen hade när de träffades också ett annat barn. James har tagit hand om båda barnen. Strävat på med sina körningar, inte gått den kriminella vägen som så många andra. Han tror på att vara hederlig och på att arbeta För småpengarna har han utöver familjens uppehälle betalt skolavgifterna till barnen och även till flickvännen.

– Hon hade ingen utbildning när vi träffades. Jag har betalat för att hon ska gå på universitetet! Om två år hade hon tagit sin master! Hon hade fått ett bra jobb! Och mer pengar än hon tror att hon ska få nu! Men nu är allt förlorat!

* * *

En master. Det är mer värt än diamanter här. Det är något onåbart. En dag kom flickvännen och sa att hon hade en släkting i Australien och att hela familjen kan åka dit. Men då måste hon först åka till Ghana och skaffa visum åt allt för det finns ingen australiensisk ambassad i Liberia. Och det skulle kosta 500 dollar.

500 dollar är en förmögenhet för en man som James. Plötsligt förstod jag varför han bett mig om förskott. Han skickade med henne 500 dollar. Drogs med i drömmen.

Men hon åkte inte till Ghana. Hon åkte till Gambia. Tillsammans med en annan ung kvinna som lovat henne jobb – i Spanien.

* * *

– Hur mycket tror de att de kan tjäna där som prostituerade? För det finns väl inga andra jobb där för dem, Magda, om de tar sig dit? Om de inte dör på vägen. Eller blir deporterade. Det är farligt!

Flickvännen planerar att ta sig från Gambia till Marocko och illegalt över till Spanien med båt. Men hon har inte ens fått visum till Marocko.

– De pengar hon eventuellt kommer tjäna på det här är inte mer värda än hennes liv, säger James och ser ut i ingenstans. Det enda jag är glad för nu är att hon lämnade barnen. Jag vet inte hur jag ska kunna jobba nu och vem som ska ta hand om dem. Men jag tackar gud för det.

* * *

James sitter kvar i min soffa den eftermiddagen. Tyst. Tittar på CNN.

Jag sväljer. Sväljer och sväljer och sväljer.  Tårarna svider bakom ögonen. Jag har sett och hört så många värre saker. Men det här är annorlunda. Det här är personligt. Det här har jag följt. Jag har sett i flera månader hur han strävar. Vilka drömmar han hade. Hur han kämpade.

Det spelade ingen roll hur hårt han kämpade och vilken väg han stakade ut. En dag tippade den globala skevheten hans liv åt motsatt håll. Och de där bilderna på flyktingbåtar är inte längre bara bilder på massa flyktingar som kanske kommer dö i båtar.

  CAFÉ på Facebook    CAFÉ på Twitter    Café på Instagram    Café på Youtube    Café på Spotify
Dela (188)
Tweeta
 

Annons

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Annons

Laddar