Det luktar sött och skit. Stickande. Runt hörnet står en lastbil. I den ligger det hundra lik. Oidentifierade, mördade kroppar som väntar på en massbegravning. Innanför dörren finns två kylrum. Ett fungerar inte. Det andra fungerar knappt. De är också fulla av lik. Utanför dörren ligger kroppar som obducerats samma morgon. Skallarna och bukarna har först öppnats och sedan sytts ihop med hastiga, vana stygn. Vattnet som inte rinner ner i de igenproppade brunnarna är rött.
Niclas Hammarström och jag sitter trötta på en stenkant. Vi delar på en energikaka. Den har chokladsmak. Vi äter snabbt. När vi svalt kommer en man fram och frågar: ”Har ni inga problem med att äta?” Jag förstår först inte frågan. Vi är båda tysta. Mannen förtydligar: ”På grund av lukten?” Jag skakar på huvudet.
Vi har inga problem med att äta. Vi är hungriga. Döden har blivit något normalt. Liklukten sitter i näsan även utanför bårhuset. Den kan sitta i näsan när jag tvättar ansiktet på hotellrummet. När jag hoppar in i en taxi. När jag lägger huvudet på kudden. Det är en lukt som är svår att tvätta bort. I San Pedro Sula blir den en del av vardagen.
* * *
När jag och Niclas Hammarström sitter på planet från Honduras kommenterar vi det där. Hur det har blivit. Att man kan sitta och äta choklad på ett bårhus bredvid lik. Båda är överens. Det är inte direkt något man säger till en kompis när man kommer hem.
Det är mycket man inte säger när man kommer hem. Det man ser på en sådan här resa är inget man pratar om. Den här gången var vi förberedda. Visste att vi skulle se skjutna kroppar. Torterade kroppar. Kroppar med blottade inälvor. Det såg vi förra gången när vi var i huvudstaden Tegucigalpa.
Men San Pedro Sula var annorlunda. San Pedro Sula är världens farligaste stad. En natt såg vi sju mördade människor. De flesta unga. Killar och tjejer i tonåren. Skjutna. Bundna. Sönderslagna. Strypta. Dumpade i gränder. Som klätt sig fina på morgonen och lyfts in i en likbil på kvällen. Instoppade i bruna plastsäckar. Anonyma plastsäckar. Utan namn på. Kommer ingen anhörig och frågar efter dem hamnar de i lastbilen.
* * *
Till slut blir kroppen i gränden, på soptippen, på åkern bara ännu ett lik. En mördad tonåring som hittas i en säck blir en del av livet. Man tittar på en torterad kropp, eller tre, eller sju, och går sedan och sover på hotellrummet. Stupar i säng. Dödstrött. Dödstrött av jobb och dödstrött av död.
Och då har vi bara varit på plats i tio dagar. Tio dagar för att mord och död ska bli normalt. Hur är det då för människor som bor här? Spelar liv och död till slut någon roll? När man betraktar de människor som samlas på mordplatser – grannar, till och med anhöriga – är det svårt att avläsa känslor i deras ansikten.
När jag lämnar staden hör jag en mening i huvudet. En mordpolis, verksam i San Pedro Sula i 15 år (jag försöker översätta till antal kroppar – 15 år * 365 dagar * i snitt 5 lik per dag?) som skakade på huvudet en natt och sa: ”Folk i den här staden har förlorat sin empati.”
Kanske är det det farligaste av allt.