Magda Gad

Magda Gad

Magda Gad

Magda Gad är internationell frilansjournalist och debattör. Här tar hon med dig till världens bortglömda platser och ger dig sanningarna som politikerna inte vill avslöja. Frågor och förslag på granskningar mejlas till gad_media@hotmail.com.

Mitt år med döden

Magda Gad  |  Publicerad 2015-01-08 19:54  |  Lästid: 4 minuter

death4
17-årige Jefferson sköts ihjäl med elva skott i sitt hem, den 31 maj 2014. 

En psykolog vet inte hur lik luktar. Därför är det meningslöst att gå till en psykolog.

Det går ändå inte att beskriva sina upplevelser för någon som aldrig varit i en katastrof. Har man inte varit där förstår man inte.

Det har fältläkaren Johan von Schreeb sagt.

* * *

Jag kan berätta hur lik luktar.

Varje gång jag kör bil genom Söderledstunneln med fönstret öppet ser jag lik framför mig. Jag kastas tillbaka till bårhus. Bårhus fulla med lik. Gator med döda.

Det luktar avgaser, stickande kemiskt, kväljande sött, skit. Speciellt om det är uppskurna lik. En lukt som vägrar släppa taget. Som är skarpare än något annat minne.

* * *

Jag blev vän med den lukten 2014. Det var året som jag blev vän med döden.

Miljöerna har jag haft med mig ända sedan jag var liten. Obducenternas sågar. Stålbänkarna. Kylrummen. De stela kropparna under vita lakan. Min pappa var läkare och hans arbetsrum låg ovanför salarna där liken skars upp. Det var snabbare att ta den vägen än att gå genom huvudingången.

Men då kunde jag blunda för den.

* * *


2014 har jag inte kunnat blunda för den.

Jul och nyår var inte roliga att fira. Hur kan man fira när ens kompis kanske är död? När man inte vet om ens kompis lever eller är död? När man inte vet om ens kompis ligger i jord, ligger i en fängelsehåla, är skjuten, torterad, hungrig, lortig, ledsen, ensam?

Så var det jul och nyår förra året. Min kollega och kompis Niclas Hammarström var kidnappad i Syrien. En resa som vi från början hade planerat att göra tillsammans. Skulden rev i mig. Maktlösheten. Desperationen. Om han dödats, om han skulle dödas, skulle det ens komma hem en kropp?

* * *

Niclas dödades inte.

Han skenavrättades. Men han dödades inte. Bara några månader efter att han kom hem åkte vi till världens farligaste land, till knarkstaten Honduras. För Café gjorde vi ett 16-sidigt reportage om kokainkriget, om gängen, om yrkesmördare – och berättade historien om 17-årige Jefferson som blev skjuten med elva skott i sitt hem.

Vi följde mordpolisen, vi sov på bårhuset, vi hörde skottlossning varje dag.

* * *

Före det var jag en månad i Indien. Jag skrev om kvinnor som gruppvåldtagits och som försökte leva. Jag skrev om kvinnor som våldtagits och dödats. En kvinnorättskämpe sa till mig: "Om du blir överfallen ska du skrika  – oljud är din bästa vän och hans värsta fiende."

Inte visste jag då att hennes ord skulle rädda mitt liv.

Elva månader senare gick på stranden en tidig morgon i Liberia och blev överfallen av en man med kniv. Jag såg det glänsande knivbladet och jag hörde indiskans ord i huvudet: "Oljud är din bästa vän och hans värsta fiende." Jag skrek och jag skrek och jag skrek, högre än jag någonsin skrikit förut, och mannen blev osäker och backade och jag sprang. Sprang ifrån döden.

* * *

Det var andra resan jag gjorde till ebolans Liberia. Landet som jag åkte till första gången i november med skräcken rusandes i kroppen, med handsprit i händerna. Landet som jag återvände till i december, landet som blev min vän.

Liberia blev mitt andra hem. Jag såg många döda. Fler än jag kan minnas. Jag såg många dö. Dem minns jag. En var sex månader. Han hette Lawrence. En var gravid i nionde månaden. Hon hette Christine.

Döden blev en del av min vardag. Lukten av lik blev min vän. Det är ingen idé att blunda för döden. Det vet alla i Liberia.

* * *


Det vet inte alla i Sverige. Jag körde bil genom Söderledstunneln i dag med öppet fönster. Jag kände lukten. Jag kastades tillbaka till bårhus. Bårhus fulla med lik. Gator med döda.

Jag har kommit hem. Till en plats som kallas "hem". Jag har kommit hem och jag tänker på alla som lever med döden. Det går inte att beskriva för någon som inte har varit i en katastrof. Har man inte varit där förstår man inte.

Men jag tänker också på livet. På dem som lever fast döden har hållit dem i handen. Jag tänker på Gloria, Miatta, Fallah, Esther, Mardea, Mitchell, Amos, Esther, Marielle, Aaron, Dennis, Bendu, Barbara, Nene. Och jag tänker att jag är på fel plats.

* * *

Därför finns det bara en sak att göra: att återvända. Igen.

Den 2 februari lyfter jag mot Liberia.

Mot döden. Mot livet. Det är 2015 nu och jag är vän med båda.

* * *

Foto: Niclas Hammarström

Tear sheets: Niclas och mina reportage från Honduras och Liberia i Café


death
Ett begravningsteam hämtar en kropp på Bushrod Island, Monrovia, Liberia. 

death1
Döden en vanlig dag i Tegucigalpa, Honduras. 

death2
Bårhuset Honduras, en man har blivit bunden och huggen med machetes. 

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2015-01-08 20:17