Miatta skrattar!
Galen bild … jag bjuder på den, i dag var vi två riktigt glada tjejer!
När jag mötte Miatta i november satt hon i ett mörkt betongrum med en trasig madrass på golvet i samhället Tubmanburg i västra Liberia. Hon var hålögd, orkade knappt stå rak, armarna var fulla av blåmärken och hon hade en barnaskara runt fötterna som hon inte verkade veta vad hon skulle göra med. Hennes mamma, pappa och storasyster hade dött i ebola och hon hade blivit ensam kvar som familjeförsörjare – 16 år gammal och utan inkomst.
– Livet är dåligt, sa hon. Jag kan inte sova på nätterna. Jag oroar mig för barnen. Jag vet inte var vi ska ta vägen. Sen pappa dog har jag inte kunnat betala hyran.
På trappan utanför satt hyresvärden. En äldre, bastant kvinna med grova händer. Munnen i det tjocka ansiktet såg ut att ha fastnat i ett streck. Först när jag tog med Miatta ut på baksidan av huset vågade hon viska:
– Jag vill inte vara kvar här.
* * *
Barnen som hon tag hand om var Jenneh, 12, Musa, 5, Larmie, 1, och Hawa 7 månader. Larmie är hennes son, de andra hennes småsyskon. Eftersom ingen visste hur hon blivit gravid kändes det extra viktigt att få iväg henne från platsen.
Med hjälp av insamlingen betalade jag hyran som Miatta var skyldig, så att hon inte skulle bli vräkt eller skadad för att hon stod i skuld, sedan pratade jag med en man i området som lovade att hjälpa henne flytta till en annan by där hon sa att det bodde vänner till familjen. Där ville hon bygga ett eget rum och börja om.
Via mejl har jag ordnat med inköpen av byggnadsmaterial och följt arbetet. Ändå kunde jag inte tro mina ögon när jag kom fram till byn i dag, efter nästan fyra timmars resa genom västra Liberias regnskog. Hela vägen dit satt jag nervös i bilen och undrade: Kommer hon ens vara där?
* * *
När jag går ur bilen kommer Miatta springandes emot mig. Hon har gått upp i vikt, hon har inte ett enda blåmärke, hela ansiktet skrattar och hon vinkar till mig och ropar:
– Kom så ska jag visa dig!
Jag springer efter och hon stannar vid en dörr och fipplar upp en nyckel i fickan – hon har den alltid där, hennes nyckel till ett nytt liv – och så låser hon upp och strålar som hela stjärnhimlen:
– Titta!
Rummet har byggts. Hon har fått välja själv hur det skulle göras. Hon behöver inte betala hyra här.
Hon är fri.
* * *
Minstingen, Hawa 7 månader, har fått en liberiansk fostermamma och bor inte längre med Miatta. Det blev för mycket att amma och sköta två bebisar. Men Jenneh, 12, Musa, 5, och hennes egen Larmie, 1, är kvar och bor med henne i rummet.
Jenneh har kutat runt hela dagen i en kort kjol som vilken tonåring som helst (ett sådant yrväder att jag inte ens lyckades fånga henne på bild), Musa har stått med mungiporna uppe vid öronen som om det var julafton (och det var det ju nästan också eftersom vi hade julklappsutdelning) och Larmie, 1, blev först rädd för sitt nya lilla gröna gosedjur men sedan började han leka med det och ville sitta i knä.
* * *
När alla fått något att sysselsätta sig med sätter oss jag och Miatta på en bänk i skuggan och pratar.
– Magda, jag vill gå i skolan, säger hon.
Inget hon kunde sagt hade gjort mig mer glad. Att denna 16-åring någonsin skulle kunna gå i skolan efter allt hon gått igenom vågade jag inte ens drömma om.
Men den här resan har visat att förändring är möjlig. Att drömmar jag kan bli verklighet.
Miatta med lilla Larmie och hans nya kompis.
Miattas rum som det såg ut före det började byggas ...
... och efter!
Musa med sin julklapp, tack till bästa Charlotta Flinkenberg på CHIC som skickade med personliga presenter till ALLA barnen!
Larmie bekantar sig med sin nya polare.
