Livet ger och livet tar

Det är inte jobbigt att vara i krig. Det är jobbigt att åka hem från krig.

Ungefär så sa utrikeskorrespondenten och min kollega Terese Cristiansson i sitt sommarprogram och jag kan inte hålla med mer.

Världen hemma blir allt mer obegriplig för varje gång. Samvetet för dem man lämnar kvar värre. Och vart man själv befinner sig i kropp och själ är oklart. Jag har skrivit ett par krönikor i Expressen om den känslan – I Sverige blir jag rädd på riktigt och Svårt att förstå varför vi väljer bort det bästa.

* * *

I katastrofer blir alla känslor starkare. Livet är här och nu, det finns alltid något som du behöver ta hand om, det finns ingen tid att leva i dåtid eller framtid. Skrattet blir starkare, sorgen större, ilskan mer intensiv och kärleken mer passionerad.

Hemma i Sverige ser jag välstånd, trygghet och civilisation – och samtidigt tystnad, yta och tomhet.

I den tystnaden, ytan och tomheten har jag gått runt och försökt få ihop mitt hjärta. Det har gått i bitar och är utspritt runt om i världen. Gloria ringer från Monrovia och säger: “Hej mamma, jag älskar dig, när kommer du tillbaka? Kom nu så kan vi äta kakor tillsammans!”

* * *

Det är svårt att vara mamma på distans. Det är svårt att bygga hus på distans. Det är svårt att få mejl från ungarna om att maten är slut, att det varken finns ris eller soppa. Det är svårt att få rapporter om att Glorias ögon har blivit sämre, att det inte går att operera henne i Liberia. Nu har hon fått feber också, förmodligen är det malaria. Och Esther ringde häromdagen och sa att fem takplattor har blåst av barnhemmet – det är regnsäsong och den blöta vinden drar med sig det mesta.

Att sitta i mitt vardagsrum i Stockholm och försöka göra något åt allt detta ger mig bara ännu större känslor av maktlöshet. Jag är inne i den här historien nu, jag är en del av den, den lever sitt eget liv – och jag måste följa med i den. Följa magkänslan – den som drog igång allt från början.

Därför fortsätter nu historien, med mig i den – i Monrovia. Jag åker nästa fredag. Från 1 juli kommer du kunna följa mig på Expressens nya utrikessajt GEO. Där kommer jag både blogga och skriva reportage. Thomas Mattsson skriver om den nya satsningen här. (1 juli slutar jag också blogga här på Café, en tid som jag är mycket glad för – det är ju också här jag fått kontakt med alla er läsare, och fått massa stöd till ungarna!)

* * *

Många har frågat mig om det går att skicka ner mer kläder och gosedjur till barnen. Det gör det – men en väska är redan packad med det och mycket mer än så kommer jag inte få med mig.

Det jag tänkte packa den andra väskan med är saker som jag inte kan köpa till barnen på plats i Liberia. De äldre barnen behöver, precis som barn i Sverige, teknikprylar – främst till sin skolgång. En av tjejerna som bor med Gloria i huset, en envis och stark överlevare som heter Ruth, har bestämt sig för att bli läkare! Det är en effekt av husbygget som jag inte hade räknat med – att barnen får hopp, att de inser att förändring faktiskt är möjlig. Det sätter igång alla möjliga fantastiska drömmar.

Vill du vara med och bidra så efterlyser jag härmed:

* Begagnade men fungerande laptops

* Begagnade men fungerande mobiltelefoner

* Miniräknare (även av lite mer avancerad karaktär, för barnen som läser matte på högstadie- och gymnasienivå)

* Begagnade men fungerande pocketkameror (bland annat Gloria älskar att fotografera)

* Trosor och kalsonger i fräscht skick och i storlekar från 2-19 år (både kille och tjej)

* Tunna sommarskor eller sneakers i storlekar 7-19 år (både kille och tjej)

* Underlakan (både enkel- och dubbelsäng)

Vill du hellre sätta över en slant så kommer det gå till:

* Esthers tak

* Slutbetalning av huset

* Myggnät till barnen

* Skolavgifter för nästa år

* Mat

* Glorias sjukhuskostnader

Mitt konto är i SEB: 5206- 00 513 55. Märk "Liberia". Det går också att använda Swish: 0707565556. Alla belopp är välkomna – en säck ris kostar 160 kronor. Ett myggnät 50 kronor.

Gäller det kläder eller prylar – mejla mig snarast för överlämning: gad_media@hotmail.com

Huset ska stå klart nästa vecka. Elva föräldralösa barn kommer bo här, bland annat Gloria. Huset är byggt i europeisk standard, det är det enda i området som har el (egen generator) och badrum och kök med indraget vatten. För att barnen ska vara trygga har de också fått säkerhetsfönster. 

Det här rosa rummet har barnen önskat själva – det ska bli butik. Tidigare har de sålt små prylar vid vägrenen, nu kommer de sälja sakerna härifrån huset istället. En riktigt affär, skyddad från regn och blåst och de slipper släpa sakerna fram och tillbaka varje dag! Barnen är ofta smartare än jag och ser behov som jag inte tänkt på. 

Längst till höger syns byggherren Arif. Det är ett registrerat byggföretag som jag har anlitat, samma företag har byggt ankomsthallen på Monrovias flygplats. En "veranda" ska gjutas framför huset. 

Det här känns extra surrealistiskt ... något som i regel saknas i liberianska hem. Badrum!

Den här bilden fick jag samma dag som Gloria insjuknade i feber. Hon sa att hon ville kämpa på ändå och gå i skolan ... min fina, fina, duktiga, strävsamma tjej ... Ena ögat är hon blind på (en allvarlig form av starr som hon fick av ebolainfektionen) och det andra håller tyvärr på att försämras.