Vart tar dina pengar vägen i katastrofer?
Jag ska vara ärlig med en sak: Folk härnere skrattar åt att Sverige har skänkt så mycket pengar till kampen mot ebola. Medan andra länder har hållit igen har Sverige öst ner pengar – över en halv miljard kronor. Till ett land som redan före ebola hade väldigt stora problem och som trots ett högt bistånd i över tio års tid inte lyckats uppvisa några förändringar.
Hjälporganisationer har fått hundratals miljoner av våra skattepengar och ändå ber de om mera – av dina redan skattade tjugolappar och hundringar. Vart tar de vägen?
Och vad gör medierna? Medierna har visat upp en mycket förenklad bild av katastrofen, som också har blivit förvriden. Medierna har också varit dåliga på att vara på plats och på att granska, till exempel den svenska insatsen och pengarna. Det har ingen gjort.
Varje bild på en människa i “rymddräkt” som visas upp härnerifrån tolkas som ett ebolafall. Det är det inte. De allra flesta sjuka och döda som hämtas av “rymddräkterna” har inte ebola.
Inte ens en promille av befolkningen här har ebola. MEN så länge ebola finns så påverkas hela samhället. Hur? Det måste vi lyfta fram.
Det här är några av de sakerna jag vill berätta om – och därför bad jag er läsare skicka in frågor om katastrofen. Svaren redovisas nedan. Finns det efter detta fler frågor så tas de mer än gärna emot.
* * *
Vilka hjälporganisationer finns på plats mitt i katastrofen? Någon? Vad gör de?
– Alla! Alla stora organisationer är här och alla små organisationer är här. Så många vita jeepar som kostar någon miljon styck har aldrig synts på Liberias gator. Alla hjälporganisationer dras till katastrofer, dels för att det är deras uppgift och dels för att katastrofer är deras business. Det är så de kan samla in pengar och överleva som organisationer. Det som alla organisationer gör på plats är att arbeta för att förhindra smittspridning. Detta gör man genom att dela ut skyddskläder, klorin, vattenhinkar osv. Man informerar också om ebola. Man bygger ebolakliniker och stöttar klinikerna i deras arbete.
– Det som är det största problemet med insatsen är att den började för sent. Man började agera ett halvår efter att man skulle ha agerat. Hade man agerat i våras hade det högst troligen inte blivit någon epidemi över huvud taget. När man sedan bestämde sig för att agera så tog det tid att utbilda personal och komma på plats, så när man väl var på plats så började man göra det som man borde gjort för flera månader sedan. Och på det sättet har arbetet hela tiden halkat efter. Man gör nu vad man borde gjort i somras och det som bör göras nu gör man inte. Till exempel så bygger man nu stora ebolakliniker som inte behövs längre, då redan befintliga står tomma. Sverige bygger en ebolaklinik i Greenville – ett område som har noll ebolafall. När den internationella personalen åker hem kommer dessa kliniker förvandlas till rostiga skelett – skrothögar som kostat miljarder. Många här anser att man skulle byggt ut de befintliga sjukhusen istället, som är i stort behov av just detta eftersom vårdstrukturen här är i det närmaste obefintlig, och tänkt mer långsiktigt.
I vilken fas befinner sig epidemin? Början, mitt i, avtagande?
– Avtagande sett till antal nya fall. I Liberia har man nu noll fall längs hela kustremsan, i Lofa-regionen i norr och i hela östra delen av landet. Här i Monrovia med omnejd får man fortfarande in enstaka fall, totalt har landet nu cirka 50 fall i veckan. Räknat på hela befolkningen är det alltså inte ens en promille som har ebola.
– Men eftersom ebola är en sådan dödlig sjukdom kan vi inte vara nöjda förrän det är noll fall. Man ska också veta att det finns ett mörkertal i statistiken, att folk fortfarande gömmer sjuka hemma, att långt ifrån alla sjuka och döda registreras – och att situationen fortfarande är allvarlig i grannlandet Sierra Leone, ett land som har fått hälften så mycket pengar från Sverige som Liberia fått, trots att Sierra Leone har haft fler antal ebola fall.
– Sjukdomen måste också utrotas eftersom så länge som det finns fall, även om de är få, så påverkar de hela samhället. Man får inte ta i hand, inte kramas, inte umgås socialt som vanligt, folk stigmatiseras, man får inte ta hand om sina sjuka och döda och inte följa sin religion och sina traditioner. Det här får mycket allvarliga konsekvenser och även de som inte har ebola traumatiseras.
– Internationella företag åker hem av rädsla för ebola, vilket gör folk arbetslösa och man har inte heller kunnat odla som vanligt vilket leder till matbrist och höga matpriser – en katastrof i ett land som redan hade hög arbetslöshet och var på svältgränsen.
– Skolorna är också stängda och har varit det under epidemin vilket innebär att en hel generation inte får utbildning och driver runt på gatorna.
– Det finns också en risk att antal fall nu sjunkit och att folk börjar slappna av och inte längre är lika noga med handhygien osv. Det kan leda till att epidemin blossar upp igen.
– Och – för varje person som får ebola och som dör i ebola och för den personens familj så är den här sjukdomen långt mer plågsam och vidrig än någon annan sjukdom. Där går det inte att räkna pinnar i statistiken. Varje pinne är en pinne för mycket.
Vart tar alla pengarna vägen? Vilken är den faktiska kostnaden för att vårda en ebola-patient, dvs inklusive allt som måste till, löner för personal etc, och sen vad är själva summan som kommer in? Är det för lite pengar eller brist på kunskap eller vad är själva problemet?
– Det man måste göra för att förstå detta är att sätta sig in i den kontext som råder här i Liberia. Innan jag åkte hit trodde jag att det som behövde göras var att sätta upp ebolakliniker och vårda ebolapatienter och sedan skulle allt bli bra. Så är det inte. Som situationen ser ut nu så finns hundratals många fler bäddar än antal sjuka. Utmaningarna är: 1. att få sjuka till klinikerna (de är inte vana att söka sjukhusvård, det finns inte transporter så man kan inte ta sig till sjukhuset, vägarna är för dåliga, man litar inte på sjukhusvården, man tror på häxor och djävulen, man vet att man blir stigmatiserad om man tar sig till en ebolaklinik osv), 2. att spåra alla som varit i kontakt med sjuka (det rör sig om hundratusentals människor och det kan ta en hel dag att nå bara EN person om denna bor i en avlägsen by), 3. att säkert begrava döda eftersom lik är det mest smittsamma som finns, 4. att informera om smittan.
– Eftersom man agerade för sent och aldrig började spåra alla som varit i kontakt med smittade, är man nu tvungen att behandla ALLA sjukdoms- och dödsfall som ebola. Olika team utreder alla fallen – smittspårningsteam, utredningsteam, begravningsteam – och varje team har en park med fyrhjulsdrivna bilar, ett hundratal personal, administration och chefer. Kostnaderna för detta är givetvis enorma, vilket jag gett exempel på här. Sedan tillkommer kostnader för skyddskläder som bara det kostar tusentals kronor per dag och klink/team eftersom de måste brännas efter användning.
– Men till detta finns pengar. Kunskap om ebola finns också och har spridits på ett bra sätt i samhället. Det som saknas är personal samt infrastruktur och fungerande statliga institutioner att samarbeta med.
Hur stort är svinnet i förhållande till hur mycket pengar som kommer in från hjälporganisationer?
– Det är omöjligt att svara på, och det beror på vad man betraktar som svinn. Att ha internationell personal här är extremt dyrt. Hjälporganisationers personal bor på lyxhotell som kostar flera tusen per rum och natt, och ännu mera för mötesrum, varje personal måste ha dyr försäkring, de lyfter höga löner, de åker runt i miljonbilar osv. Så omkostnaderna för att bara ha en organisation på plats är skyhög. Här anser man att hjälporganisationer exploaterar de eboladrabbade och speciellt barnen, för att själva få in pengar.
– Detta ska man sätta i relation till att de som gör det farliga och en stor del av det viktiga arbetet här på plats – att smittspåra, att begrava, att gräva gravar, majoriteten av all hälsopersonal som jobbar på kliniker, ambulansförare osv – de är liberianer. Och de tjänar extremt lite, alternativt inget alls. Så hit når inte pengarna. Och det är ju dessa som kommer vara kvar här när den internationella personalen åkt hem.
– Man ska också veta att Liberia är ett superkorrupt land. Bilar som köpts in för att bekämpa ebola körs runt privat av myndighetspersonal och det finns listor över “spökjobbare” – rika liberianer som aldrig satt sin fot på en ebolaklinik men som man satt upp på lönelistor och betalar ut hälsoarbetares arvoden till.
– Eftersom de statliga institutionerna inte fungerar och är korrupta försvinner mycket den vägen, då hjälporganisationer ju inte kan arbeta i en bubbla – de måste samarbeta med hälsodepartementet osv. Institutionerna är också mycket tröga och en oerhört stor del av tiden går till väntande och pappersvändande.
– Situationen för vanliga människor och barnen ute på gatan är ju också precis lika illa hela tiden. Dessa nås inte av några pengar.
Är det någon hjälporganisation som utmärker sig riktigt illa/bra?
– Det vill jag inte uttala mig om då jag som ensam person inte haft möjlighet att granska alla. Det jag kan säga från vad jag sett på plats är att Läkare utan gränser och Röda korset gjort mycket bra jobb, men dessa har redan fått tiotals miljoner kronor av Sverige i form av Sida-pengar så jag vet inte hur stor skillnad det skulle göra om det via egna insamlingar lyckas samla in några tiotusentals kronor till. Läkare utan gränser har dessutom avsagt sig mer Sida-pengar då det inte bara hjälper att få ner pengar utan man måste även ha personal och en plan för vad man ska göra med pengarna.
– I internationell media har Rädda barnen fått väldigt mycket kritik för att de tagit över en ebola-klinik i Sierra Leone, byggd av brittiska staten, och tagit på sig att driva den trots att de inte har någon som helst erfarenhet av intensivvård i en frontlinje. Arbetet ska inte ha fungerat alls när det drog igång, folk dog på gatorna och kliniken kunde bara ta in ett fåtal patienter och många var arga.
– Det är en märklig situation eftersom även barnrättsorganisationerna arbetar mot smittspridning, och inte direkt med barnen. När man fördelat Sida-pengarna så har man gjort det för att nå barn, nå sjukvård osv men alla organisationer på plats jobbar mot just smittspridning i första hand.
Vilka är de stora missförstånden och vad är det folk inte vet om?
– Det pågår ett helt vanligt vardagsliv här. Förutom de risker som alltid funnits i det här landet – stöld, våldtäkt, farlig trafik, slumområden, malaria, diaréer osv – så går det att semestra här utan någon som helst risk att få ebola. När man är här och jobbar och inte är hälsoarbetare som har direktkontakt med sjuka så finns ingen risk att smittas och därför är rädslan för folk som kommer hem till Sverige härifrån helt obefogad. Även hälsoarbetare vet om de varit i risk eller inte eller om alla skydd fungerat som de ska.
– Att FN varit på plats här sedan krigsslutet för över tio år sedan, till en kostnad av över 9 miljoner kronor per dag, utan att ha sett någon förbättring i landet. Att ebola bara är ett av väldigt många problem i Liberia. Men att det också finns mycket glädje. Människor flörtar med varandra och gifter sig och skaffar barn – och det är också ett enormt vackert land.
– Att det skulle vara farligt att åka “till Afrika”. Som om Afrika vore ett land. Folk avbokar resor till Sydafrika trots att det är lika långt från Sydafrika till Västafrika som det är från Malmö till Västafrika. Det är så irrationellt att det är svårt att ta in, och det får hemska konsekvenser på plats eftersom det slår ut turistnäringen. Samt stigmatiserar en hel kontinent.
Varför är det allmän paranoida över hela världen över detta, vilka är de faktiska riskerna att detta sprids?
– Det blev ju väldigt många paranoida vanföreställningar även när hiv/aids bröt ut på 1980-talet. Det ligger nog i människans natur – att man blir rädd när ett sådant här extremt dödligt virus sprids och drabbade länder tappar kontrollen.
– De faktiska riskerna att ebola skulle spridas till västvärlden, eller även till u-länder med någorlunda fungerande statlig struktur, är obefintlig. Nigeria fick ju t ex kontroll på epidemin direkt. Ebola sprids när det saknas tillgång på sjukvård och när man inte kan smittspåra och när fattiga människor utan rinnande vatten skiter i en hink som en annan sedan tvättar sig i. Även traditioner och religioner här gör att smitta sprids, t ex eftersom man har för vana att tvätta och pussa på sina döda när man begraver dem. Minst 70 procent har smittats när de tagit i lik.
– Man ska också veta att det är de fattigaste av de fattigaste som drabbas. Rika liberianer oroar sig inte för ebola, de åker i skyddade bilar och bor i skyddade bostäder och har el och vatten.
Det är helt plötsligt tyst i den svenska mediala sfären. Vad betyder det, egentligen. De alarmerande rapporterna om “de där borta”, om ebolan som fick alla att löpa amok. Nu helt tyst.
– Det har varit helt tyst men nu går en reportageserie i Aftonbladet. Men i stort så är det tyst, ja. Jag tror att det beror på att man efter larmen i oktober insåg att epidemin nu är någorlunda under kontroll och inte kommer spridas till hela världen. Då förvandlades epidemin med ens till något som inte stod på tröskeln till väst utan till något som bara drabbar fattiga afrikaner och då var det helt enkelt inte lika intressant längre. Cyniskt? Ja. Utrikesnyheter konkurrerar hela tiden också med varandra och med inrikesnyheterna, som ju varit av högt intresse på senaste tiden i Sverige i och med regeringskrisen
– En annan faktor är att det är väldigt kostsamt och riskabelt att skicka journalister hit och då har man istället valt att köpa in byråmaterial.
Varför gör korruptionen att pengarna försvinner, varför kan inte länderna som ger se till att de kommer till nytta 100 procent, och hur kan det vara så svårt att se till att pengarna kommer rätt?
– En hjälporganisation kan inte arbeta i en bubbla. De måste samarbeta med människor och myndigheter på plats, och alla myndigheter här är korrupta. De är också extremt tröga att arbeta i. Och sedan är ju det här med “kommer rätt” ett kapitel för sig. Organisationer är ju väldigt måna om att redovisa vad de gjort på plats, vilket i sig skapar problem. T ex så var det en situation här på en folktät institution, en plats som varje dag får in nya människor, där man när epidemin var som värst inte hade termometrar för att kolla att folk som gick in inte var sjuka. En personalansvarig bad om att få köpa in termometrar men fick till svar att det inte var tillåtet, för personalen måste gå en kurs först i hur man använder termometrarna. Detta är ett krav för att hjälporganisationerna ska kunna redovisa att de har utbildat ett antal personer i hälsoarbete. Det fungerar ungefär på samma sätt som att polisen hemma vissa dagar måste ställa sig och ta in sådana som kör lite för fort, det är sådant som görs för att man måste fylla kvoten och fortsätta få in pengar till den budgetposten.
Finns det någon tanke från hjälporganisationerna att ta hand om de barn som blir föräldralösa?
– Ja, det finns det. Det organisationerna säger själva är att de blivit handfallna eftersom det här med stigmatiseringen är en sådan speciell situation. I vanliga fall kan man hjälpa föräldralösa genom att avlägsna släktingar eller andra i byn tar hand om dem. Här har det varit svårt pga rädsla och stigma. Ett annat problem är att väldigt många barn var föräldralösa här redan före ebola, så det kan vara svårt att veta hur man ska hjälpa den ena och inte den andra. Ett tredje problem är att skolorna varit stängda under epidemin och är det fortfarande och många av dessa barnrättsorganisationer stöttar barn genom att just stötta skolor.
– Det är också så att försörjning av barn anses vara regeringens ansvar. Organisationer vill inte ta på sig det eftersom det inte finns något slut på det. Då är det lättare att bygga ytterligare en ebolaklinik …
– På papperet ser det ut som att man hjälper barn då man redovisar att man gett psykosocial support osv, och det är sådant som t ex görs på ebolaklinikerna. Ett samtal innan de skrivs ut eller att de får en nallebjörn med sig in när de ska vårdas. Och det är viktigt! Men barnen måste ju även ha bostad, mat, vatten, kläder, skolavgifter osv … långsiktig hjälp.
– Barn- och ungdomsministern här i Liberia har gått ut och rasat och undrat vad alla västerländska barnrättsorganisationer gör i Liberia – det finns över 4 000 föräldralösa ebola-barn i landet och enligt de rapporter som nått henne har bara 50 stycken fått hjälp. (Det är hälften så många som min liberianska polare har hjälpt bara genom att fråga vänner om pengar och åka runt och levererat ris och mediciner och kläder och madrasser … helt utan en organisation i ryggen och helt utan miljoner dollar i inskickade medel.)
Hade ebolan varit en västerländsk sjukdom hade vi hittat ett botemedel för länge sedan.
– Ja. Ebola upptäcktes 1976 i Kongo och Uganda och det har varit många epidemier sedan dess, men denna var den första som man tappade kontrollen över eftersom Västafrika inte har erfarenhet av ebola, inte har fungerande sjukvård, inte har läkare, bara hade EN ambulans för hela Liberia, och dessutom är ett av världens fattigaste länder, med en tradition att begrava sina egna döda. Efter detta tror jag att både verksamt vaccin och medicin kommer tas fram inom en inte alltför avlägsen framtid.
Här är det väldigt tyst om ebola nu, om man inte läser dina aritklar. Men hur är den liberianska median? Om ca 40 procent av de vuxna liberianerna är analfabeter, hur får man ut information kring vad detta är för sjukdom, hur den sprids och hur man bäst skyddar sig? Lyssnar man på radio, tv?
– Det står mycket i liberiansk media. Det är på radio och tv hela tiden. Man målar teckningar på gatan där man förklarar hur ebola sprids och man går runt och informerar i samhällen och byar, muntligen. Därför är informationsdelen också så trög och kostsam.
Det som gjorde mig frustrerad var att se all korruption. Det pumpas in pengar i landet men ändå funkar det inte. Landet borde ha kommit mycket längre i sin uppbyggnad av infrastruktur. Det är ett fantastiskt land samtidigt som det är så mycket kvar att göra för att hjälpa befolkningen. Det är stor skillnad på landsbygden och Monrovia. På landsbygden tror man fortfarande på häxor.
– Ja, detta vittnar all FN-personal om som varit här en tid. Och naturligtvis även liberianerna själv är väldigt frustrerade över detta. Liberia har fått väldigt mycket bistånd de senaste elva åren sedan krigsslutet och ändå har man inte byggt vägar, sjukhus, skolor, lokala transportmedel, köpt in ambulanser, fixat elektricitet, rinnande vatten, toaletter, reningsverk, sopsystem, fixat säkerheten och de sociala skyddsnäten osv. Detta behöver lyftas fram – att man fortsätter pumpa in miljoner varje dag trots att man inte ser resultat. Det som behöver förändras i grunden är regeringen och myndigheterna. Presidenten ger pengar till sina släktingar, hennes son ställer upp i senatorvalet i morgon. Många av de högt uppsatta politikerna bor inte ens i Liberia utan i USA. När pengar avsätts för att t ex bygga en väg så tar varje mellanhand “small, small”, som man säger här i Liberia och när vägen till slut ska byggas finns inga pengar kvar.
Vilka mellanhänder använder hjälporganisationerna eftersom deras (våra) pengar inte kommer fram? Kan man kapa leden på något sätt?
– Problemet är inte att pengar “inte kommer fram” utan hur de används. Organisationerna i sig är kostsamma och tröga och de måste även samarbeta med liberianska myndigheter som är mycket korrupta. Liberianska myndigheter kan också försena och sätta stopp för projekt, eftersom de helt enkelt inte vill ha dem.
– Ett annat problem är underhåll. Alla dessa miljonbilar som nu köpts in, vad händer med dem när den internationella personalen åkt hem? Det finns inga reservdelar här eller rutiner för att serva bilar. Om ett par år kan de lika gärna stå med punka på någon glömd parkering.
Tidigare har det ju knappt stått någonting i medierna vilket du och många av oss har varit kritiska till. Men de senaste dagarna har det faktiskt stått en del i Aftonbladet. Vad tycker du om den bevakningen/rapporteringen?
– Jag vill inte uttala mig om en specifik rapportering, gjord av mina duktiga kollegor, men allmänt anser jag att det journalistiskt vore bättre att granska vad hjälporganisationer gör på plats än att samla in pengar till dem, innan man ens kollat upp vad de gör på plats. Detta är ett redaktionellt beslut som tagits av tidningen. Rapporteringen i största allmänhet har varit ytlig och man har haft journalister på plats alldeles för kort tid. Det tar lång tid att förstå både epidemin och landet i sig självt.
Om man vill skänka pengar, vilken organisation gör störst skillnad?
– Pratar vi föräldralösa barn, vilket är det jag har lagt mest tid på att granska, så ser jag att de lokala organisationerna gör stor skillnad. De kan kontexten och landet och de bor här och de transporterar inte hit personal och utrustning från utlandet utan verkar direkt ute i byarna och stöttar den lokala ekonomin. De har ingen komplicerad och kostsam administration och de har inga dyra bilar och de känner ju också de drabbade och kan avgöra bättre än västerlänningar vilken hjälp som behövs. De bor inte på dyra hotell utan de bor bland folket de hjälper. Dessutom åker de ju inte hem utan de har sina hem här och kommer fortsätta hjälpa när ebolan ebbat ut och Liberia inte blir lika intressant för hjälporganisationerna att verka i längre.