Jeremiah förlorade 36 familjemedlemmar

Det är lugnt runt Jeremiah. Lugnt och tyst. Hans röst är mjuk. Ögonen ber inte om någonting. Han rör sig försiktigt. Som om han inte vill rubba någonting. Inte sätta något i rullning, inte gå in i något av livets kanter, inte snubbla på något av livets trösklar.

Jeremiah vet vad som kan hända om livet rubbas. Men han är inte arg på livet. Han böjer ner huvudet, tar emot det som kommer.

Han räknar inte med att något gott ska komma. För Jeremiah räcker det om inte det onda kommer igen.

* * *

Han är 15 år, Jeremiah. Jag var 23 när jag förlorade min pappa. Jag visste att min pappa skulle dö. Han hade cancer. Jag hade tid att tänka tanken. Tanken på döden. Förlusten.

Jag var 23 år. Ändå orkade jag inte. Orkade inte finnas där på alla sätt som jag hade velat. Det gjorde för ont. Vred om för mycket. Vred om så jag inte kunde andas. Och när döden kom tog den inte bara min pappa, den tog även marken under mina fötter.

Min pappa dog och jag hade inte längre någon mark att stå på. Jag hade förlorat en familjemedlem och jag föll och jag var arg och det tog nästan tio år innan jag hittade styrkan under mina fötter igen.

* * *

När Jeremiahs pappa blev sjuk fanns han där för sin far. Han hjälpte honom på toaletten. Tömde diarréhinkar. Torkade rent i sängen. Svalkade pannan. Strök bort tårar.

Han hann aldrig tänka tanken. Det gick så fort. Fanns inte längre någon att trösta. Pappa var stel och andades inte längre.

Jag vet inte om det kändes som om marken försvann under Jeremiahs fötter. Jag vet bara att han fortsatte gå på den. Fötterna hittade styrkan att fortsätta gå.

* * *

Livet hade börjat rubbas någon vecka innan. Jeremiahs farmor var på åkern när hon blev dålig. Familjen tog henne till kyrkan och när prästen bad för henne utbrast han: "Den här kvinnan är en häxa!", och så kastades hon ut från kyrkan.

Alla som varit i kontakt med henne, prästen också, blev sjuka. Familjen tog farmodern till släktens gård för att ta hand om henne.

Att vilja ta hand om. Vårda. Trösta en älskad. Det var som att blotta strupen. Blotta strupen för viruset och be virusmaskarna döda dem alla.

* * *

Två dagar efter att Jeremiah förlorade sin far förlorade han sin mor. Jag har fortfarande min mamma i livet. Jag kan inte ens tänka tanken på att hon också en dag ska försvinna. Jag är 39 år. Det är 16 år sedan pappa dog. Ändå kan jag inte tänka tanken. Det vrider om för mycket.

Jeremiah hade några dagar på sig. Några dagar när farmor, pappa och mamma dog.

Men döden stillade sig inte där. När de vuxna var begravda tog döden hans två äldre bröder.

* * *

Jeremiah är 15 år. Han sitter på en bänk i skuggan. Hans röst är mjuk. Han är noga med detaljerna när han berättar. Berättar för att jag bett honom, vill inte stöta sig med livet.

– Jag gick med mina systrar till en ebolaklinik, men vi skickades hem. Doktorn sa att vi såg friska ut. Men vi välkomnades inte tillbaka hemma för alla trodde vi var sjuka. Och vi hade inga papper på att vi var friska. Så vi hade ingenstans att ta vägen, säger han försiktigt.

Jeremiah hade förlorat farmor, pappa, mamma, sina två storebröder och var nu ensam med sina tre småsystrar. Och hade ingenstans att ta vägen.

* * *

– Vi sov utanför ebolakliniken. I gruset.

Sjukdomen hann bryta ut. Jeremiah och hans syster Mary, 12, testades positivt och togs in på kliniken. Roseline, 10, och Ruth, 14, sattes i 21-dagars karantän på ett annat ställe. De förlorade kontakten, visste inte längre hur många av dem som levde.

Alla fyra överlevde. Så jag räknar: farmor, pappa, mamma, två storebröder. Det är fem familjemedlemmar. Fem döda.

* * *

Och så säger jag det:

– Du har förlorat fem familjemedlemmar?

Jag vet inte om Jeremiah känner att han har mark under fötterna när jag ställer frågan. Jag vet inte hur han hittar styrka under fötterna. Det enda jag vet är att marken försvinner under mina fötter när jag hör hans svar.

* * *

– Nej, jag förlorade 36 i familjen. Mina farbröder, mostrar, fastrar, kusiner ... nästan alla dog.

Jag vet inget om hur det är att förlora 36 familjemedlemmar. Vet inget om hur det är att vara 15 år och förlora 36 familjemedlemmar och ha ansvar för tre småsystrar. Så jag är tyst.

Jeremiah är också tyst. Lugn och tyst. Rör sig försiktigt. Vill inte rubba livet. Han bor hos den enda kvarlevande vuxna i släkten – en "uncle". I Liberia kan det ordet betyda lite vad som helst. Är förberedd på att börja jobba på åkern. Är inte förberedd på att något gott ska komma. Det räcker om inte det onda kommer tillbaka.

* * *

Kanske är det därför tårarna kommer. Tårarna när han får veta att han inte ska jobba på åkern. Tårarna när han får veta att han ska gå i skolan. När vi berättade för honom att hans och hans småsystrars skolavgifter är betalda upprepade han:

– Är det sant? Ska jag få gå i skola i år? Behöver jag inte jobba på åkern?

Nu säger han:

– Tack. Jag ska göra det bra. Jag ska göra bra ifrån mig i skolan. God bless you.

Gud bevare dig. Säger Jeremiah, en 15-åring som har förlorat 36 i familjen. Till mig.

Jag tog med en trunk med skänkta saker till Jeremiah och hans systrar. De vågade inte ens tittar ner i den. Ska vi verkligen få allt det här? Inte vi väl?

Så klart ni ska! Jeremiah, 15, med systrarna Mary, 12, Roseline, 10, Ruth, 14, i nya kläder från Sverige och Jeremiah i nytt halsband och keps som han var väldigt stolt över. Jeremiah fick även en mobiltelefon. Och alla ska få gå i skola! Tack vare insamlingen!