Här satt jag och funderade över min roll som journalist, när ett barn satt och ville dö

Magda Gad | Publicerad 2014-12-09 09:37 | Lästid: 3 minuter

Värre än att se någon dö är att se någon som lider och värst av allt är att se barn som lider. Jag har mött barn som varit med om allt det som barn inte ska vara med om. Barn som blivit sålda av sina föräldrar, barn som bott i refuger på gatan, barn som tvingats se sina mammor dödas, barn som våldtagits, barn som fött sina pappors barn.

När jag mötte Gloria, 5, kom jag till en gräns. Hon hade då – på två veckor – förlorat sin mamma, pappa, mormor och fem syskon i ebola. Nu ville ingen ta hand om henne och ingen kom och lekte med henne, för att de var rädda för ebola, trots att Gloria är frisk och inte smittar.

Hon satt i ett skjul, hoplappat av korrugerad plåt och pinnar, och grät och sa om och om igen: “Nu vill jag också dö, jag vill bara dö, jag vill DÖ.”

Hur går man ifrån ett sådant barn?

* * *

Mitt jobb är att göra det. Att gå ifrån sådana barn. Jag ska intervjua dem, gå ifrån dem och sedan skriva om dem. Jag ska vara ett ögonvittne och en budbärare som håller sina känslor borta från jobbet. När mina artiklar sedan kommer ut kan folk välja om de vill agera eller bara förfäras eller inte läsa det alls.

Mina artiklar om ebola skulle publiceras två månader fram i tiden. Gloria hade inte två månader.

* * *

"Kan vi inte hjälpa till då?" frågade en vän på Facebook och föreslog en insamling. Jag överlade med mig själv. Skulle jag nu gå emot reglerna inom mitt eget yrke?

I nästa stund skämdes jag. Här satt jag och funderade över hur jag skulle bedömas som journalist, när ett barn satt och ville dö. Jag kom fram till att jag är något annat utöver journalist – jag är människa.

* * *

Med hjälp av alla som bidragit har Gloria nu, återförenad med andra överlevande barn i släkten, fått mat, kläder, skor, hygienartiklar, receptfria mediciner, madrasser och lakan. När skolorna öppnar igen efter epidemin ska de få skolavgifterna betalda. Och – skjulet har rivits. Nu har Gloria ett hus. Från att vilja dö har hon nu fått vara med och bygga, snickra och måla sin framtid.

Och inom några dagar åker jag tillbaka till Liberia och hälsar på henne, och alla de andra barnen som tack vare insamlingen fått hjälp.

* * *

Åker jag då tillbaka som människan Magda, eller som journalisten Magda?

För att svara på den frågan tror jag att frågan måste ställa på ett annat sätt: Vad är journalistik till för? Ska vi bara konsumera den och låta oss förfäras av människor som far illa, eller ska journalistik förändra?