Många barn i Liberia kommer inte gå till sin första skoldag. De har förlorat sina föräldrar. Sina familjer. De har själva haft ebola.
De är lämnade kvar utan ingen och inget. Många av sakerna i deras hem har bränts, för att döda viruset.
Myndigheterna tror att minst 2 000 barn har blivit föräldralösa under epidemin. Hjälporganisationer har inte ens sökt upp alla.
* * *
För ett föräldralöst barn som inte fått en ny familj finns det en sak som är omöjlig. Att gå i skola.
Även om barnet fått en fosterfamilj kan det vara omöjligt. Att gå i skola i Liberia är dyrt. Det finns inte pengar att betala skolavgifter för fosterbarn. Barnen måste jobba för att få ihop till maten. Ut på åkern eller ut i trafiken och sälja saker till folk i bilar.
Jeremiah, 15 år, skulle skickas ut på åkern.
* * *
Jeremiah förlorade sina föräldrar i ebola. Alla vuxna i hans hus dog. Min vän Amos har stått med mig framför det huset och berättat hur det var:
– Som en mardröm, Magda. De bar ut den ena efter den andra. Döda. Jag stod här och såg liken. Jag bara skrek och grät.
I går grät Amos igen.
* * *
I går åkte Amos och hämtade Jeremiah och tog honom till skolan. För att betala hans skolavgift och registrera honom inför skolstarten på måndag.
Jeremiah satt i baksätet och trodde varken sina öron eller ögon.
– Är det sant? Ska jag få gå i skola i år? Behöver jag inte jobba på åkern? frågade han.
* * *
När Jeremiah förstod att det är sant började han gråta.
James, min chaufför, som körde bilen började också gråta.
Och Amos började också gråta.
* * *
Tre män varav en mycket ung som trodde att hans framtid var över satt i går i en bil i Monrovia på väg till en skola och grät.
Grät av glädje.
Tack vare alla er som betalat in skolavgifter. Ni har förändrat liv. Förvandlat mardrömmar till drömmar.