Fråga mig inte var jag är

Fråga mig inte var jag är. För det har jag inte riktigt fattat. I min näsa har jag lukterna från Monrovia. I öronen takfläktarna från min lägenhet på 11th Street. Framför ögonen har jag ett nattmörkt Stockholm. I hallen har jag en väska som ska fyllas med saker som jag behöver ha med mig västerut …

Varje dag blir jag förvånad när jag ser barn som är rena. Som inte luktar oduschade. Som har hela kläder (som konstigt nog alltid ser ut att vara nya). Som har skor i rätt storlek. Som är trygga och knyter an till helt främmande personer. Som har lugna blickar. Varma kroppar. Mätta magar.

Varje dag blir jag också förvånad över att det kan vara viktigt hur man ansar sitt skägg. Vilket märke som står på jeansen. Att man kan åka taxi utan att taxichauffören börjar föreslå framtida affärsverksamheter. Att alla man går förbi på gatan har en blick som inte jagar någonting. Inte ens killen som sitter på marken utanför Konsum har en jagad blick.

* * *

Jag vet inte hur min blick ser ut. Men jag vet vad mina ögon snart ska se. Död. Lidande. Tortyr.

Mina ögon ska bära vittne.

Jag vet inte om jag är redo ännu. Men i kväll behöver jag inte vara redo. I kväll kan jag försöka ta in var jag är. Ett hem? En transithall? En plats att andas på? Sängen luktar i alla fall Magda.