Flicka bakom svart sjal

Jag åkte en gång till östra Kongo för att leta upp en fiende.

Den fiende som ligger bakom världens största och mest osynliga krig.

Den fiende som använder barnsoldater, har slavar i gruvor och våldtar över två miljoner flickor och kvinnor.

* * *

När jag kommer dit träffar jag Mwamini. Jag har aldrig glömt Mwamini. Jag har aldrig slutat undra hur hon gick vidare med sitt liv. Om hon gjorde det.

Vi ses på ett sjukhus. Hon är 14 år gammal. Hon har en svart sjal runt halsen.

När hon börjar prata drar hon upp den över ansiktet. Hon vill inte att ögonen ska se.

* * *

Kvällen det hände tvingades hon hålla dem öppna. Det var mörkt, soldaterna gav henne en lykta att hålla i handen.

De visade vart hon skulle rikta ljuset. I skenet såg hon fyra beväpnade män som turades om att våldta hennes mamma. Det är den sista minnesbilden hon har av sin mor.

– Samma män våldtog min storasyster. Sedan sa de att jag skulle lägga mig på golvet och så stack de in sina fingrar i mig. Efteråt frågade jag pappa: Var är mamma? Han svarade: De har dödat henne.

* * *

Sjalen har blivit djupsvart av tårar. Mwamini fortsätter berätta bakom den. Nyligen kom soldaterna tillbaka till byn.

– De slog in vår dörr och våldtog mig och min syster. Hon dog. De satte upp henne på väggen.

– Satte upp på väggen? frågar jag.

– Ja. Med spikar. Som Jesus.

* * *

Jag skrev många artiklar om vad jag såg i Kongo. Folk frågade mig: Måste du berätta det värsta?

Det gjorde jag inte. Det har jag fortfarande inte gjort.

Jag berättade om Mwamini i ett reportage i Läkartidningen. Jag berättade om flickor och kvinnor som blivit våldtagna med vapen, med knivar, med plastflaskor som lagts på eld och som sedan smälte fast i deras underliv. Jag berättade om mammor som tvingats se sina barn bli sönderhuggna med machetes. Jag berättade om 47-åriga Mama Masika och vad som hände henne kan du, om du vill och klarar av att veta, läsa i det här reportaget i Modern Psykologi.  Jag berättade om barnen som slavar i gruvorna i ett reportage i Tidningen Vi. Men det värsta tog jag aldrig med. Det värsta kan inte publiceras i tidningar i Sverige men det tvingas människorna i Kongo leva med.

* * *

Vem var då fienden? Vem var fienden som jag åkte till Kongo för att leta upp. Fienden som ligger bakom världens största krig och massvåldtäkterna och slaveriet och det oskrivbara.

Fienden fanns inte i Kongo. Fienden finns hemma. Fienden är alla som har blodsmineraler i sin mobiltelefon, dator, kamera.

Fienden är jag själv.