Får jag dela några tårar med er?
Det är bara ett par nätter kvar nu, tills jag åker tillbaka till Liberia. Där kommer jag möta dem som har drabbats värst av den katastrof som nu rasar i Västafrika. Det är inte alla de som har dött. Det är inte alla de som har blött eller torkat ihjäl ensamma på betonggolv.
Det är de som blev kvar.
Barnen som blev kvar.
* * *
Tänk dig att du är 5 år, eller 8, eller 12. För några veckor sedan hade du en mamma och pappa och ett gäng syskon och en mormor som du brukade vara hos när mamma handlade mat på marknaden. Du brukade äta ris som kokats på öppen eld och spela fotboll med dina kompisar och sova på en madrass bredvid dina syskon.
Det var trångt ibland. Ni bråkade ibland. Men du hade alltid sällskap och någon höll dig i handen när du var ledsen.
Nu har du haft ebola. Du har varit inlagd på en klinik där människor krupit runt i dödsångest med blod rinnandes från alla kroppsöppningar.
Din mamma och pappa och mormor och dina syskon finns inte mer. Du såg när några gubbar i rymddräkter sprayade deras stela kroppar med klorin och stoppade ner dem i säckar.
Nu är du ensam och dina kompisar leker inte med dig, men ibland skriker de: “Du är ebola!”, och ingen kokar ris åt dig och mörkret faller och du ligger ensam på madrassen och ingen håller dig i handen när du gråter och tänker: “Kan inte jag också få dö.”
* * *
Jag packar nu för att åka och hälsa på dessa barn. Och mitt i packningen skriver en av mina redaktörer: “Jag skickar ett bud till dig med julklappar till barnen.” Och när jag sitter och väntar på budet så skriver en helt okänd människa på Facebook: “Var bor du? Är du hemma? Jag kommer över med gosedjur.”
Denna okända människa kör ambulans och hon har jobbat på barnpsyk och hon vet vad en nalle kan göra.
En nalle kan hålla ett ensamt barn i handen.