Annons

Magda Gad
Magda Gad är internationell frilansjournalist och debattör. Här tar hon med dig till världens bortglömda platser och ger dig sanningarna som politikerna inte vill avslöja. Frågor och förslag på granskningar mejlas till [email protected].

Annons
 

Det leende helvetet

mcp2

Det luktar smuts, urin och desperation. Trasiga män trycker ut sina lemmar mellan gallren. Överkropparna glänser av unken svett. Inne i fängelsehålorna är det mörkt, trångt och fuktigt. På betonggolvet i korridorerna flyter vätska. Det sitter hänglås på alla cellgrindar. Många är låsta, ingen vet när de öppnades sist. Kroppar sover i hängmattor gjorda av tomma rissäckar. Den med sämst rang får sämst plats. En man berättar att han plågas av diarré.

Annons

– Titta, säger han och böjer sig ner och jag hoppas att han inte ska visa mig det jag tror.

Han håller upp en halväten mattallrik:

– Jag kan inte äta för allt kommer ut.

Jag skulle ta livet av mig första dagen om jag blev inspärrad här. Helt enkelt för att jag inte skulle överleva längre än så.

* * *

Det finns plats för 300 fångar på Monrovias statsfängelse. Det finns 804 fångar här. De är tjuvar, mördare och våldtäktsmän men framför allt är de någonting annat. De är fattiga. De är de fattigaste i ett av världens fattigaste länder och kanske är det därför som de orkar le.

En arm viftar från en blysvart isoleringscell.

– Hur gammal är du? frågar jag.

– 22.

– Varför sitter du här?

– Våldtäkt, svarar killen.

Sedan ler han med hela det lortiga ansiktet:

– Men jag är oskyldig!

Jag tänker att alla är oskyldiga här. Skyldiga till att ha fötts i mänsklighetens skithål.

* * *

80 procent av de intagna kommer från West Point, det största slumområdet i Liberia. Någon kan bli gripen på gatan efter att ha stulit en skottkärra och spärras in här och glömmas bort ett helt liv. Runt 700 av de 804 som sitter här har aldrig fått en rättegång.

Det är en förvaringsplats för världens bottenskrap och kanske är det därför som de orkar le.

Bottenskrapet kanske orkar le för att de aldrig sett annat än bottnen av olika helveten.

Här får de ett mål mat om dagen utan att behöva slå eller döda. Här finns latriner som inte kan kallas toaletter men i slummen hade de inte ens latriner. Här finns personal som frågar hur läget är och det är mer än de någonsin fått i bemötande av staten tidigare i sitt liv.

* * *

En man som går vaktrundan längs muren stannar upp och säger:

– Det låter kanske konstigt, men ibland när jag går här på kvällarna och det skymmer så har jag tänkt att det är vackert.

Jag får inte citera den här personen av sekretesskäl men jag vill ändå tillägna den här texten till honom. Det är en svensk som arbetar här som mentor till vakterna och han ser inte bara det negativa – att det behövs 350 vakter men bara finns 130 varav 69 inte får betalt, att vissa blir inlåsta i isolering flera dagar (veckor?) längre än de ska, att det saknas resurser till ett rehabiliteringsprogram, att hans arbetsplats luktar värre än något du någonsin luktat på och att den dessutom är farlig. Han väljer att se det positiva.

Han väljer att se leendena. Han väljer att se människans överlevnadsförmåga. Han väljer att med sina privata pengar köpa in koppartråd och glödlampor så att cellgångarna ska få belysning.

Han vet också att varje leende snabbt kan förvandlas till något helt annat. Men han väljer att se varje fånge han möter som en människa.

Det är hans sätt att överleva.

* * *

Det finns en annan vit man här. Han är amerikan. Jag vet inte hur han ser på livet men han har suttit här i två år för våldtäkt på barn. Och han är nog verkligen skyldig. Det kom i alla fall ingen vädjan om befrielse när jag berättade att jag är journalist. Han tittade bara på mig med en mycket förvånad min och sa: ”Märkligt att de släppte in dig här.” 

mcp

mcp1

  CAFÉ på Facebook    CAFÉ på Twitter    Café på Instagram    Café på Youtube    Café på Spotify
Dela (378)
Tweeta
 

Annons

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Annons

Laddar