Jag frågar aldrig Dennis hur många han har dödat.
Jag tittar på hans händer. Handflatorna är hårda som om de gnidits mot stål. Jag tittar på hans händer och undrar hur många han har dödat. Men jag frågar aldrig.
Jag vet att det är många.
* * *
Ändå undrar jag. Hur många hinner man döda på 14 år?
Jag undrar och jag tittar på fårorna i ansiktet, fårorna som bildats av muskler som aldrig slappnar av, fårorna som är djupa nog för att det skulle kunna flyta blod i dem.
Jag tittar på ögonen. Men jag ser inte ögonen, för de möter aldrig mina. Även när Dennis tittar rakt på mig så möter inte hans ögon mina.
Jag tror inte att hans ögon är här.
* * *
Jag tror att Dennis ögon är kvar i kriget. Jag tror att Dennis är kvar i kriget.
General Dennis var hans titel. ”Master Delord” hans stridsnamn.
Vi sitter ensamma i ett rum. Mittemot varandra på varsin plaststol. Han knyter händerna och underarmarna sväller och vi lutar oss mot varandra och han vill att jag ska veta och jag vill veta.
– Allt började december 1989, jag var 18 år då, en liten kille, börjar Dennis säga och och det ska ta lång tid innan orden tar slut.
Det var natt. Han sov hemma med sin mamma, sin pappa, sina två lillebröder, sina två lillasystrar. Han hade ännu inte dödat någon. Det var natt och NPFL bröt sig in. National Patriotic Front of Liberia.
– De ville att jag skulle kriga. De anklagade min pappa för att gömma rebeller, vilket naturligtvis inte var sant. De anklagade min pappa för att ha ammunition i väskan, men det hade han inte. Han hade sina enda sparade pengar där. De tog pengarna. Jag blev rädd och sprang.
De fick som de ville. Dennis flydde men han var en liten kille och han hade ingenstans att fly. Han började kriga.
* * *
Stålet som gneds mot hans handflator hette AK-47.
– Jag hade inte längre en familj men jag hade en AK-47. Jag såg min familj en gång när jag skulle inspektera en vägspärr. De hade ingenting, de hade gått länge, de hade inte ens rent vatten. Jag slog en vakt som talade tufft till min mamma.
Han kallar henne mamma men han tyckte inte att han längre var värd en mamma.
– De hamnade i ett läger.
General Dennis hamnade i Monrovia.
* * *
Han berättar hur han och hans män intog ELWA-korsningen i Monrovia. I ELWA-korsningen pågår i dag en annan strid. Där ligger i dag två ebolakliniker. ELWA1 och ELWA2 där man strider mot en fiende som inte syns.
Då var fienden synlig. Fienden var de som var emot Charles Taylor. Dennis stred för Taylor. En av Afrikas mest despotiska ledare som hade arméer av barnsoldater, barn som han köpte vapen till för blodsdiamanter. Diamanter som västvärlden köpte och bar på händer och runt halsar medan andras händer och halsar höggs av och AK-47:or sattes i händerna på drogade 8-åringar.
– Soldater betedde sig konstigt under kriget, säger Dennis.
Han vet inte först hur han ska fortsätta.
* * *
Men sedan fortsätter han:
– De åt människor. De tog ut folks hjärtan medan de fortfarande levde och åt upp dem. De dödade sina mammor och pappor. De dödade barn. De ville äta en människa från motståndarsidan för då skulle fienden inte vilja skjuta på dem för då skulle de döda sina egna andar.
Det är första gången under vårt samtal som Dennis säger ”de”. Jag frågar inte om han var inkluderad i ”de”.
* * *
Dennis minns varenda strid. Han minns när han fick sin första RPG, raketdrivna granat. Han minns när Taylor blev president. Han minns när rebeller från Lofa i norr dödade civila. Han minns när Taylor flydde till Nigeria. Han minns när FN kom till Liberia och att ex-soldater som han själv aldrig integrerades. Han minns när nuvarande president Ellen Johnson Sirleaf kom till makten och hur hon skar ner på 50 000 offentliga tjänster och gav jobben till sina släktingar och hur han blev av med sitt första riktiga jobb som lastbilschaufför.
Men han minns inte hur många bilar han tvättat den här veckan.
Det är vad Dennis gör i dag. Han tvättar bilar. Han står utanför samhället och tvättar bilarna som rullar i samhället.
* * *
När Dennis ord nästan tagit slut rycker en av hans kollegor, en man som även han stred i kriget, upp den tunna dörren och vrålar:
– Varför pratar du med den här kvinnan? Hur vet du att hon kommer betala dig? Hon bara utnyttjar dig!
Dennis lutar sig tillbaka. Fårorna i ansiktet är inte lika djupa längre, händerna ligger avslappnade i knät. Långsamt vänder han sig mot dörren och svarar:
– Jag pratar inte med den här kvinnan för att få pengar. Jag pratar med den här kvinnan för att hon är en människa. Vi är väl alla människor, eller hur?
* * *
Dörren stängs. Vi är ensamma igen och Dennis vänder sig mot mig och för första gången tror jag att jag ser hans ögon.
– Alla dessa år, säger han. Jag krigade i 14 år. Nu ångrar jag mig. Vad var det bra för?
* * *
Foto: Magda Gad