Den har kommit den här veckan. Den stora tröttheten. Det har varit mycket jobb. Både här och i Sverige. Internet har inte fungerat. Det är svårt att sköta jobb i Sverige från Liberia när man inte har internet.
Jag måste också vara ute är lägenheten där jag bor nu på fredag. Och det har nästan inte gått att hitta ett nytt boende. FN- och biståndspersonal hyr allt och de får en del respektive hela hyran betald, vilket pressar upp priserna. En enrumslägenhet kostar runt 850 kronor – per natt. I ett av världens fattigaste länder!
Alla lägenhetshotell ägs dessutom av libanesiska maffian. Liksom restaurangerna. Vilket gör att lokalbefolkningen inte har råd med någonting utöver skjulbostäder och stapelvaror.
* * *
Sedan kommer människor som jag som vill lappa ihop de hål man springer på. Hjälpa med en klänning till någon som förlorat alla och inte känner sig som sig själv. Hjälpa den som har slut på ris. Hjälpa barnen som inte kan gå till skolan.
Men hela tiden dyker det upp nya hål. Det är som att leva i ett såll. Det finns ständigt nya hål att lappa.
Ibland känns det som jag springer runt här och försöker göra bra saker samtidigt som allt bara rinner mellan mina fingrar.
* * *
Ännu mer trött blir man när man ser att resurserna finns i det här landet. Det finns rika här. Väldigt rika människor. En liten elit äger allt. Det är 85 procents arbetslöshet. 80 procent lever under existensminimum. Man låter inte en medelklass växa fram.
Man vill sitta och äga allt själv och dessutom be andra länder om hjälp och sedan bli ännu rikare av biståndet som kommer in.
Det går inte i längden. Att försöka lappa ett såll. Det leder till en väldigt stor trötthet. I längden måste sållet göras om. Det måste göras helt. Och det går inte genom bistånd – det går bara genom att avsätta utsugarna som sitter på toppen.