Klockan är efter midnatt. Vi står på ännu en grusväg. En kropp skymtar i mörkret. Ännu en kropp på en gata. En ung kropp. Jag måste bläddra igenom mina anteckningar för att räkna. Räkna vilket offer det är i ordningen. Vilket offer i ordningen det är för denna lördagsnatt i San Pedro Sula.
Ännu ett tyst offer. Ett offer som läggs i en brun plastpåse och körs iväg. Ett fall som aldrig kommer lösas. En polis som försöker men inte har några resurser.
Hittills har jag tänkt: Hoppas det dyker upp ett bra fall. Hoppas vi kan berätta detta på ett bra sätt. Nu tänker jag: Ge mig en mikrofon. Ge mig en högtalare. Ge mig något jag kan prata i. Ut i världen. Ge mig en megafon. Jag ska skrika i den. Jag struntar i hur jag skriker. Jag ska skrika för alla tysta offer. Tonåringarna. Barnen. De skjutna. De strypta.
Så att de äntligen hörs.