Den här staden luktar av två saker: Död och pengar. Likdoften i San Pedro Sula är den värsta jag känt någonstans på jorden. Det är som i ett instängt rum där man inte har haft möjlighet att vädra. Någon ny luft har inte kommit in. Staden har mättats med lik. För första gången har jag instinktivt sett mig om efter något att trycka över näsan när jag närmat mig döden. Jag hittade inget.
I bårhusets obduktionssal kan man bara obducera två kroppar åt gången. Det är för lite. Kylarna är översvämmade. De måste rensas. Det gör man genom att massbegrava oidentifierade döda.
Utanför bårhuset breder asfalterade gator ut sig. Gatorna kantas av höga murar, gallergrindar och taggtråd. Här ligger gated communities på rad. Här bor pengarna. Granne med döden. I horisonten höjer sig bergen som stumma domare. De har för länge sedan förlorat sin röst.
* * *
Niclas och jag arbetar oss närmare. Det är nyckeln i allt berättande. Att komma nära de människor vi vill berätta om. Hittills håller vi sams. Har gemensamma fiender.
Det börjar alltid med nej. Det börjar alltid i något kontorsrum. Jag vet inte hur många kontor jag har suttit på runt om i världen. Trånga. Överbelamrade med papper. Kvava. Med ett leende som fastnat någonstans i öronhöjd mittemot någon gubbe som förklarar att det handlar om etik. Om respekt för drabbade. Att BBC kommer hit och får nej. (Det de egentligen säger är: Ni får inte skriva något dåligt om oss.) (När samma sak händer i Centralafrika betyder det: Hur stor hög med dollar kan du ge mig?)
Niclas får visa sin skottskada. Det skrattas. ”… fånge i Syrien …”, ”… 46 dagar …” Jag ser hur Niclas biter ihop. Min kropp får en annan granskning. Ögon kommer närmare. ”Har du man? Har du barn? Inte … kan du då tänka dig att stanna kvar en längre tid i Honduras? Dina armar … har du svart bälte i något? Du kan säkert hålla upp mig i luften i tio minuter utan att jag nuddar marken! Jag ska ta med dig till Roatán, det är paradiset …”
Just nu känns paradiset långt borta.
