Bendus fall

85-åriga Bendu Davies ligger på rygg på betonggolvet. Andhämtningen sjunger på sista versen. Orden fastnar när hon försöker få ut dem. Hon vrider sig några centimeter hit och dit och flämtar av smärta. Vänstra armen är uppsvullen, vänster öga ser ut som en vattenballong, kinderna hänger tunga.

Utanför trädörren pickar en höna i leran, obekymrad av de två ebolateamen och ett ambulansteam som står handfallna och undrar vad de kan göra.

***

– Vi kan inte ta henne till sjukhus nu för de kommer vara rädda och inte ta emot henne! kastar en utredare ur sig med en röst som sjuder av maktlöshet.

Utredningsledaren i det andra teamet nickar bara, hon hittar inget svar. Två team har kommit hit till Bendus hus, det är inte ovanligt, flera personer ringer till larmrummet och samordningen fungerar inte alltid som den ska.

Men det hjälper inte Bendu att dubbla uppsättningar är på plats.

* * *

Mitchell, som kör ambulansen, kastar uppgivet in rostade nötter i munnen och förklarar:

– Jag hämtade den här damen för två veckor sedan och tog henne till ELWA2.

ELWA2 är en ebolaklinik. Bendu kom dit den 13 december. Hon hade då varit sjuk sedan 9 december. När hon hämtades blödde hon näsblod och var svag och det tolkades som tecken på ebola.

Bendu skrevs ut från kliniken. Hon hade inte ebola.

* * *

Familjen har inte kvar papperet med det negativa testresultatet. Utan det papperet kommer inget vanligt sjukhus våga ta emot henne.

Bendu vrider på sig inne på cementgolvet. Utredarna vrider på sig ute på gården. Klockan går.

– Kan ni inte åka och hämta en kopia av intyget på ELWA2 och sedan köra henne till ett sjukhus? frågar jag.

Utredarna vrider på sig ännu mera.

– Men sjukhusen kostar, svarar till slut den första utredningsledaren.

Den vanliga sjukhusvården kostar och familjen har inga pengar.

* * *

Bendus dotter fräser argt:

– Jag vet inte hur ni kan hjälpa oss! Ni kommer bara hit och ni kan inte göra något! Jag är hennes enda dotter. Jag är inte gift. Jag har inga pengar. Vi kämpar för att få ihop till mat här. Vi får låta "oldma" dö här på golvet.

Utredningsledare nummer två ringer runt till sjukhusen. Redemption hospital är statligt och ska inte kosta men de kan inte ta emot fall som behöver läggas in då de inte har fått igång sin sjukvård ännu efter att ha varit stängda under den värsta delen av epidemin. JFK hospital har inte heller fått igång sin verksamhet ordentligt, flera av deras personal har dött eller lämnat av rädsla och vissa som återvänt arbetar i första hand med att måla om sjukhuset.

Dessutom behöver man lämna en deposition på 50 dollar om en person ska läggas in på JFK – och den slutgiltiga räkningen kan bli högre än så. Utöver dessa finns SOS Barnbyars sjukhus men det är privat och dyrast av alla, det kostar flera hundra dollar om man inte är en av deras sponsrade barn.

* * *

Under hela den tid som teamen varit på plats har ingen gått in och sett till Bendu. En av utredarna säger till dottern:

– Lägg några kuddar under hennes huvud, det hjälper cirkulationen, förmodligen har hon hjärtfel.

Dottern går in och gör detta.

En förlamning lägger sig över platsen.

Ingen vill lämna.

Ingen vet vad annars de kan göra.

Alla lämnar.

* * *

Jag vet inte om Bendu lever eller är död i dag.

Ingen vet vad de ska göra nu. 

Utredaren samlar in information om vad som hänt Bendu. 

En rapport börjar fyllas i men när teamet upptäcker att detta är ett gammalt fall lägger man undan rapporten, det ska inte skrivas dubbla.

Skyddkläderna och klorinlösningen används enligt rutin, även när teamen inte möter ebolasjuka. 

Bendus dotter (t.v.) och dotterdotter (i mitten) förklarar att de inte har pengar, att de får låta "oldma" dö hemma.