Barbara har kondomer och kokain i behån
Barbara är inte orolig för sjukdomar. Hon har kondomer i behån. Däremot oroar hon sig för sin säkerhet. Hon har blivit slagen, bestulen och våldtagen.
Det kostar 15 kronor att ligga med Barbara. Hon vill att vi pratar snabbt. Hon har precis rökt ett kvarts gram kokain och måste ut på gatan och jobba. Hon måste göra det medan hon är hög. Annars klarar hon inte av det. Och hinner hon inte få ihop till en ny pulverpåse före kvällen så blir det ingen sömn i natt.
Barbara blev föräldralös under Liberias inbördeskrig. När mamma och pappa dödades fanns det ingen som kunde ta hand om henne. Hon hade inget. Så hon gjorde vad alla andra föräldralösa barn gör i Liberia: hittar ett sätt att överleva.
* * *
I knarkarkvarten som jag slingrat mig in i genom klaustrofobiska gränder fulla av sten, skit och sopor finns två typer av människor: de som säljer sex och de som stjäl. Alla röker. De röker allt de kan komma åt: kokain, marijuana, heroin, italian white, tobak.
En doft av infekterade sår och kemikalier ligger som ett dis över bakgården. Överallt vattniga blickar som måste ha något. Byxor hänger uppe med snören.
– Jag blev beroende av droger när jag var liten, säger Barbara.
Bredvid henne biter Aaron upp en liten påse italian white och häller ut det på ett glänsande folieark.
Barbara fortsätter:
– Jag är beroende av allt. Alla droger. Jag går på gatan för att få pengar till det.
Aaron har tänt på sitt pulver och den skarpa lukten erbjuder närmast en lättnad i detta unkna smutshål. Det här är inte ett slumområde som det kända West Point. Det här är nedersta kretsen av helvetet. Jag frågar Barbara vad hon får in på en dag.
– En bra dag kan jag få 1 000 liberianska dollar. 150 per ligg.
Det motsvarar 100 kronor och 6-7 kunder.
Priset för Barbara är högt:
– Ibland tar männen tillbaka pengarna efter ligget. Sedan brukar de slå mig. En gång hoppade ett gäng män på mig i ett gathörn och våldtog mig.
* * *
Jag vill veta vad som väntar de barn som nu förlorar sina föräldrar i ebola. Det är därför jag är här. Jag vill veta vilken framtid som hotar flickor som Gloria och Miatta.
Nene blev också föräldralös under kriget. Hon har en dotter som är två år. En liten ängel. Det är så hon heter: Angel.
Angel får ligga bredvid på madrassen när Nene tar emot kunder. Nene har varit beroende av kokain i fem år.
– Jag gillar det inte alls, spottar hon ur sig. Varje ligg är en jävla mardröm.
Nene med dottern Angel. Nene har precis rökt kokain med Barbara och ska ut och jobba. Angel får följa med.
Aaron har sprungit iväg och köpt italian white. Med vana rörelser plattar han ut och hettar upp folie över tändstickor. När de brinner ner till fingrarna håller han kvar dem. Den smärtan betyder ingenting på hans skala.
På horhuset kämpar tjejerna hårt för att få kunder. De dansar och kråmar sig till den gungande musiken. Gnider rumpor mot skrev. Suger på sina pekfingrar. En tjej i leopardfodral tar upp en näsduk och en handsprit ur handväskan, torkar svetten ur ansiktet och spritar händerna. Det är inget lätt jobb. Männen har många att välja på. När de blir för närgångna utan att betala får de ett upphissat långfinger framför näsan. I korridoren bakom baren ligger mörka rum på rad. I varje rum finns en sak: en säng. Det luktar kroppsvätskor, öl och urin.
* * *
Foto: Magda Gad
