Kvinnorna finns inte längre. Men bilderna av dem finns. Bilderna av när de dog finns.
De finns bakom Mitchells ögonlock.
* * *
– Jag tycker inte om det här jobbet, säger han.
Rösten låter som Morgan Freemans. Han ser också ut som Morgan Freeman. Blicken är faderlig, kinderna mjuka, det löper som ett band av svarta prickar över dem.
– Jag tänker på dem på nätterna … Och på dagarna när jag sitter i ambulansen och lutar mig bakåt och blundar.
Hur mår du då?
– Dåligt. Jag mår dåligt.
* * *
Mitchell läser en tidning i ambulansen. Han tycker om att göra det. Det håller bilderna borta.
En kvinna var i 20-årsåldern. Han hämtade henne hemma. När han kom fram till den ebolaklinik han blivit anvisad till fick han nya order.
– De sa att jag skulle köra henne till en annan klinik. Jag sa till dem att jag inte trodde att hon skulle klara det …
Hon klarade det inte. Hon dog på vägen dit.
Mitchell lutar sig bakåt och blundar.
* * *
Han sitter så ett tag innan han fortsätter berätta.
Den andra kvinnan var i 40-årsåldern. Det gick inte att köra fort från hennes by. Det var en guppig lerväg. Det var en varm dag.
Han blundar igen. Tidningen ligger i hans trygga knä.
– Det tog för lång tid … Jag förstod att det tog för lång tid. Och det var alldeles för varmt …
Han sväljer.
– Vi har blivit tillsagda att vi inte ska öppna dörrarna …
När Mitchell kom fram till kliniken och öppnade ambulansdörrarna var kvinnan död.
* * *
Mitchell blev arbetslös när ebolan drabbade Liberia. Företaget han jobbade på stängde igen. Han har ingen hälsovårdsutbildning. När han hörde att det behövdes ambulansförare anmälde han sig som frivillig.
– Vad skulle jag göra? Jag måste hjälpa till.
Han tjänar 120 dollar i månaden. Han får inget psykosocialt stöd. Han har inte kramat sina barn på tre månader. Stigmat och rädslan står i vägen. Om han blir sjuk kommer han inte evakueras någonstans.
* * *
Mitchell brukar ringa mig varje morgon när han sätter sig i ambulansen. Kanske hjälper det honom att bearbeta bilderna bakom ögonlocken. Att få prata om dem.