Jag får väl skylla det på mina föräldrar. Främst på min mamma. Som alltid sagt: ”Det bästa jag vet är att packa en väska och åka till en flygplats.”
Det är det bästa jag vet också.
Och jag har ju gjort det så många gånger nu. Många gånger varje år. Men den här gången är annorlunda.
* * *
Den här gången reser jag inte bort. Jag reser inte bort för att upptäcka nya människor, smaker, lukter, städer, stränder.
Den här gången reser jag hem.
Jag reser hem till ungarna, till vännerna, till stranden. Till Amos som står och hoppar och väntar och som sa till James i morse: ”Vi ska åka till flygplatsen i dag och hämta Magda!” Och James som svarade: ”Men det är inte förrän i morgon Amos.”
* * *
Kanske är det därför som jag för första gången i mitt liv har resfeber.
För att det känns så starkt. För att det betyder så mycket.
För att jag längtar så mycket.
* * *
Längtar efter värmen, mörkret när jag landar, lukterna av den västafrikanska natten. Längtar efter Glorias första skoldag. Längtar efter att få ge bort alla saker som samlats in.
Alla shorts, t-shirts, klänningar, kepsar, linnen, kjolar, smycken, leksaker, gosedjur, munspel, flöjtar, mobiltelefoner. Alla tjejkläder ligger i en 32-kilos trunk. Alla killkläder i en 32-kilos trunk. I den tredje 32-kilos trunken ligger prylar.
Och jo, i ryggsäcken ligger alla mina saker. Sakerna som ska hem. Hem till mig. Hem till kärleken, livet och tiden som är så annorlunda än här. Hem till Monrovia.