Annons

Magda Gad
Magda Gad är internationell frilansjournalist och debattör. Här tar hon med dig till världens bortglömda platser och ger dig sanningarna som politikerna inte vill avslöja. Frågor och förslag på granskningar mejlas till [email protected].

Annons
 

Årets hjälte – hjälten som ingen såg

mardea

– Åk hem till ditt land och berätta! Berätta vart alla miljarder tar vägen! skriker Mardea åt mig.

Mardea är den riktiga hjälten i den här historien. I historien om ebola. Mardea får ingen lön. Mardea bor inte på lyxhotell, som majoriteten av den svenska insatsen. Mardea åker inte ner till Liberia en månad och ”jobbar med ebola” och åker på betald ”rest and recreation” på lyxhotell nummer två och kommer hem och får 21 dagars fullt betalt under inkubationstiden och psykosocialt stöd, även om man inte ens behandlat en enda ebolasjuk eller sett en död människa.

Annons

Mardea bor i ett rangligt trärum med korrugerat plåttak i djungeln i Tubmanburg i västra Liberia. Dygnet runt tänker hon på sina patienter. På dem som ligger och torkar eller blöder ihjäl. På dem som äts upp inifrån av virusmaskar.  På dem som hon gör allt hon kan för att hjälpa.

På fyra månader har hon inte fått en krona betalt. Hon lägger pannan i ilskna veck. Hon vet att det har kommit in ett berg med dollar till landet.

– Jag vet inte vad de gör med pengarna! De kanske stoppar in dem på sina egna sparkonton. De har inte sina familjer här. Deras barn går i skolor utomlands! fortsätter hon skrika.

Under fyra månader har hon tre gånger om dagen klätt på sig skyddsutrustning och gått in till de ebolasjuka i den enkla djungelkliniken. I den okontrollerade smitthärden som saknar säkra zoner. En klinik som ingen internationell personal skulle sätta sin fot i.

* * *

Jag och fotograf Niclas Hammarström var inne i den här kliniken i november. Vi gick runt bland döda kroppar. Bland ebolalik som låg på golvet, i utsmetat uppspytt blod. Bland ebolalik som blev liggande i ett dygn i väntan på begravningsteam som säkert kunde flytta dem.

Vi gick runt bland de smittade som fortfarande levde. De smittade som tittade på oss med dödsskräcken i ögonen, de som vändes ut och in av ångestplågor, som ramlade bakåt och slog huvudet i betonggolvet och fick krampanfall och tuggade fradga. Och sedan dog.

Mardea var den som alltid var inne längst. Längre än någon av sina kollegor. Genomblöt över hela kroppen och uttorkad gick hon runt och gav mediciner, även injektioner, vilket är det farligaste man kan göra, och hela tiden pratade hon med alla.

Hon pratade med alla patienter, inte som om de var livsfarliga smittkroppar. Hon pratade med dem som hon hade velat att någon skulle prata med henne om det var hon själv som låg där.

* * *

Men Mardea var inte viktig bara för sina patienter. Hon var även viktig för mig.

Det var när jag träffade Mardea som jag förstod att jag ingenting förstod. Att jag behövde mer tid i Liberia. Att jag behövde åka tillbaka.

Hon har inte bara räddat liv, hon har även förändrat liv.

Därför tillägnar jag det här året, 2014, till Mardea. Hjälten som ingen såg.

* * *

Jag skrev en text om kliniken och Mardea när jag kom hem efter resan i november. Den har blivit publicerad nu, i Tidningen Vi. Läs den gärna här, inte för min skull. För Mardeas skull. Och Kortos. Och Morris. Och Youngors. Och Lobas. Och Alices. Och Tewahs. Och Jeffersons.

* * *

Foto: Niclas Hammarström

  CAFÉ på Facebook    CAFÉ på Twitter    Café på Instagram    Café på Youtube    Café på Spotify
Dela (405)
Tweeta
 

Annons

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Annons

Laddar