Annons

Magda Gad
Magda Gad är internationell frilansjournalist och debattör. Här tar hon med dig till världens bortglömda platser och ger dig sanningarna som politikerna inte vill avslöja. Frågor och förslag på granskningar mejlas till [email protected].

Annons
 

25 timmar senare

karta

Flyget till Amsterdam var så gott som fullt. Flyget till Panama var så gott som fullt. Flyget till San Pedro Sula var inte fullt. Det var inte halvfullt. Det var nästan tomt. Och nedsläckt. Flygvärdinnan tittade frågande på Niclas när han undrade om det skulle bli mycket folk på flighten.

Annons

Jag halvsov liggande över två säten. Jag gillar att flyga och sover nästan alltid. Ibland somnar jag före take off och missar alla brickor och plastglas som sträcks över trötta passagerare. Min kropp har lärt sig att det är en tid för att slappna av, en tid emellan världar, en tid då telefoner inte ringer och mejl inte plingar. Jag tycker om det, att vara på väg, att våra onåbar före det nya som jag behöver samla mig inför. När vi närmade oss Honduras tittade jag ut genom fönstret. Såg de höga vågorna slå in över kusten. Tänkte att samma vatten slår in över Liberia.

När städernas ljusmattor började breda ut sig i det svarta under oss såg jag en brand. En långsmal, röd brandremsa. Som om bilar eller bussar stod på rad och hade tänts på. Jag undrade om det var så och om det satt människor i dem.

* * *

Efter 25 timmar på olika flygplan landade vi i San Pedro Sula vid 20-tiden. Allt var stängt och neddraget när vi körde mot hotellet. Endast de amerikanska snabbmatskedjorna lyste öppet. Låga bilar körde sakta på gatorna, på en pickup satt militärpolis uppflugna med dragna gevär, allt var dammigt och tyst. Det är märkligt: Samma vita, låga bilar kör på gatorna i Monrovia, men där känns det inte hotfullt. Här finns en ingrediens som gör dig spänd och på vakt. Något som säger dig: Det här är ingen vanlig stad. Jag kan inte sätta fingret på vad det är. Kanske avsaknaden av allt ”vanligt”.

På mitt skrivbord på hotellrummet väntade en pärm med bland annat säkerhetsföreskrifter: ”Använd alla låsmekanismer som finns på dörren, dubbelchecka alltid att rumsdörren har gått igen och är ordentligt låst, stäng och lås alla fönster, öppna aldrig dörren utan att försäkra dig vem det är, om personen hävdar vara personal ring och kolla med receptionen, när du återvänder till hotellet använd alltid huvudentrén och var observant och titta runt omkring dig innan du går in.”

I dag väntar vår första arbetsdag. Den är alltid nervös. Kommer saker klaffa? Kommer folk låta oss följa dem och komma nära? Kommer jag, Niclas och fixaren jobba åt samma håll eller kommer vi börja bråka? Det är vad jag vet kan hända i pressade situationer och är förberedd för. När jag skriver det här slår mig en tanke till: Kommer jag se någon död i dag?
  CAFÉ på Facebook    CAFÉ på Twitter    Café på Instagram    Café på Youtube    Café på Spotify
Dela (151)
Tweeta
 

Annons

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Annons

Laddar