Magda Gad

Magda Gad

Magda Gad

Magda Gad är internationell frilansjournalist och debattör. Här tar hon med dig till världens bortglömda platser och ger dig sanningarna som politikerna inte vill avslöja. Frågor och förslag på granskningar mejlas till gad_media@hotmail.com.

Utan er inget

Magda Gad  |  Publicerad 2015-07-02 13:26  |  Lästid: 3 minuter
pack2

Jag har packat 130 kilo som ska till barnen i Monrovia. Jag vet inte för vilken gång i ordningen.

Men det jag vet är att det är tack vare er som jag kan göra det här.

Tack vare er och alla saker som ni skänkt.

* * *

Den här resan – min resa i Liberia, min resa med barnen, min resa med er läsare – är inte slut. Däremot är tiden med min blogg här på Café slut. Den har varit ett stort äventyr bara i sig och jag vill härmed rikta ett stort tack till Cafés chefredaktör Jens Stenberg samt till alla er som följt mig.

Framöver kommer ni kunna följa mig på Expressens nya utrikessajt Geo, där jag skrev ett långt reportage häromdagen: Jag mötte livet i döden. Det kommer börja med en artikelserie som heter ”Brev från Liberia”. Det har precis rapporterats om ett nytt ebolafall i Liberia, så tyvärr är inte heller ebolan över. Det finns mycket att följa upp. Häng på!

Stor kram från mig, Gloria och ungarna i Monrovia!

* * *

Vill du fortfarande bidra så funkar det att Swisha över slantar till: 0707565556

Pengarna kommer användas till husbygge, myggnät, Glorias sjukhuskostnader, mat, Esthers tak, skolavgifter osv. 

pack1
Kulörklickar!

pack3
Tjejerna älskar färgglada kjolar.

pack4
Har fått en väska som Kajsa Bergqvist brukade ha med sig på sina tävlingsresor! Så glad för den!!

pack5
Fått massa fotbollsskor och vanliga skor. Jag har en idé om att jag ska ta mig till Westpoint med lite fotbollsskor … Det är Liberias största slum och en stor misär. Killarna spelar alltid fotboll där på strandtungan, bland kiss och bajs och sopor … Hygienen är noll. Deras leenden när de spelar fotboll omätligt.

pack6
Tjejen som får denna kommer bli glad …

pack7
Två av fyra trunkar … kommer bli en tung, tidig morgon på flygplatsen.

pack8
Ska bli så kul att ge bort denna!

pack9
Fjärde trunken …

pack10
Laptops!!!

pack11
Mobiler!!!

pack12
Väldigt många och fina miniräknare.

pack13
Det här påminde mig mycket om min egen barndom och skoltid … att sitta och sortera in pennor, sudd, passare, linjaler, överstrykningspennor, stiftpennor, stift i pennfodral … Känns lyxigt. Kunskap och kunskapsinhämtande är kanske livets största lyx.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2015-07-02 13:29

Jag mötte livet i döden

Magda Gad  |  Publicerad 2015-06-30 08:36  |  Lästid: 1 minut
magdamonrovia

Det är två dagar kvar tills jag ska åka hem. Hur lämnar man en sexårig flicka som sitter och skriker att hon vill dö? Som är utfryst av grannarna, som inte kallas för sitt namn utan för den sjukdom hon har haft.

Det är mitt jobb. Att lämna barn som vill dö, att åka hem och skriva om dem. Att inte ingripa.

Den här dagen bestämmer jag mig för att inte göra mitt jobb.

Den här dagen bestämmer jag mig för att försöka rädda ett barn.

Ni som har följt mig här vet redan mycket. Men jag har ändå sammanfattat det. Min tid i ebolans Liberia. Varför ebolan bröt ut. Varför den inte stoppades. Att korruptionen gjorde att liberianer arbetade gratis. Varför barnen inte fick hjälp. Och hur resan påverkade mig.

Läs gärna texten och dela, den finns här på GEO.

puff
Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2015-06-30 08:46

Att packa lycka

Magda Gad  |  Publicerad 2015-06-28 15:21  |  Lästid: 2 minuter
bild5

Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag gör det här nu. Men jag vet att det gör mig lycklig.

Jag packar lycka.

Det jag packar har någon gett mig med lycka, jag kommer ge det vidare med lycka, de som får det kommer bli lyckliga.

STORT TACK ALLA SOM HJÄLPT OCH HJÄLPER TILL!

* * *

Jag har även skaffat swish om någon vill bidra med en slant istället för prylar: 0707565556

Och har du prylar som du vill lämna över (enligt önskemål i föregående blogginlägg) så mejla mig: gad_media@hotmail.com

bild6
Några skolbarn kommer gråta av glädje …

bild7
Den här högen ska till Esther. Jag vet att hon kommer dansa och sjunga när hon får det. Det bästa hon vet i livet är att kunna rå om de små som ingen rår om.

bild8 bild9
Och det här ska till Gloria och ungarna i huset!

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2015-06-28 15:22

Livet ger och livet tar

Magda Gad  |  Publicerad 2015-06-27 15:56  |  Lästid: 5 minuter
barnen

Det är inte jobbigt att vara i krig. Det är jobbigt att åka hem från krig.

Ungefär så sa utrikeskorrespondenten och min kollega Terese Cristiansson i sitt sommarprogram och jag kan inte hålla med mer.

Världen hemma blir allt mer obegriplig för varje gång. Samvetet för dem man lämnar kvar värre. Och vart man själv befinner sig i kropp och själ är oklart. Jag har skrivit ett par krönikor i Expressen om den känslan – I Sverige blir jag rädd på riktigt och Svårt att förstå varför vi väljer bort det bästa.

* * *

I katastrofer blir alla känslor starkare. Livet är här och nu, det finns alltid något som du behöver ta hand om, det finns ingen tid att leva i dåtid eller framtid. Skrattet blir starkare, sorgen större, ilskan mer intensiv och kärleken mer passionerad.

Hemma i Sverige ser jag välstånd, trygghet och civilisation – och samtidigt tystnad, yta och tomhet.

I den tystnaden, ytan och tomheten har jag gått runt och försökt få ihop mitt hjärta. Det har gått i bitar och är utspritt runt om i världen. Gloria ringer från Monrovia och säger: ”Hej mamma, jag älskar dig, när kommer du tillbaka? Kom nu så kan vi äta kakor tillsammans!”

* * *

Det är svårt att vara mamma på distans. Det är svårt att bygga hus på distans. Det är svårt att få mejl från ungarna om att maten är slut, att det varken finns ris eller soppa. Det är svårt att få rapporter om att Glorias ögon har blivit sämre, att det inte går att operera henne i Liberia. Nu har hon fått feber också, förmodligen är det malaria. Och Esther ringde häromdagen och sa att fem takplattor har blåst av barnhemmet – det är regnsäsong och den blöta vinden drar med sig det mesta.

Att sitta i mitt vardagsrum i Stockholm och försöka göra något åt allt detta ger mig bara ännu större känslor av maktlöshet. Jag är inne i den här historien nu, jag är en del av den, den lever sitt eget liv – och jag måste följa med i den. Följa magkänslan – den som drog igång allt från början.

Därför fortsätter nu historien, med mig i den – i Monrovia. Jag åker nästa fredag. Från 1 juli kommer du kunna följa mig på Expressens nya utrikessajt GEO. Där kommer jag både blogga och skriva reportage. Thomas Mattsson skriver om den nya satsningen här. (1 juli slutar jag också blogga här på Café, en tid som jag är mycket glad för – det är ju också här jag fått kontakt med alla er läsare, och fått massa stöd till ungarna!)

* * *

Många har frågat mig om det går att skicka ner mer kläder och gosedjur till barnen. Det gör det – men en väska är redan packad med det och mycket mer än så kommer jag inte få med mig.

Det jag tänkte packa den andra väskan med är saker som jag inte kan köpa till barnen på plats i Liberia. De äldre barnen behöver, precis som barn i Sverige, teknikprylar – främst till sin skolgång. En av tjejerna som bor med Gloria i huset, en envis och stark överlevare som heter Ruth, har bestämt sig för att bli läkare! Det är en effekt av husbygget som jag inte hade räknat med – att barnen får hopp, att de inser att förändring faktiskt är möjlig. Det sätter igång alla möjliga fantastiska drömmar.

Vill du vara med och bidra så efterlyser jag härmed:

* Begagnade men fungerande laptops

* Begagnade men fungerande mobiltelefoner

* Miniräknare (även av lite mer avancerad karaktär, för barnen som läser matte på högstadie- och gymnasienivå)

* Begagnade men fungerande pocketkameror (bland annat Gloria älskar att fotografera)

* Trosor och kalsonger i fräscht skick och i storlekar från 2-19 år (både kille och tjej)

* Tunna sommarskor eller sneakers i storlekar 7-19 år (både kille och tjej)

* Underlakan (både enkel- och dubbelsäng)

 

Vill du hellre sätta över en slant så kommer det gå till:

* Esthers tak

* Slutbetalning av huset

* Myggnät till barnen

* Skolavgifter för nästa år

* Mat

* Glorias sjukhuskostnader

 

Mitt konto är i SEB: 5206- 00 513 55. Märk ”Liberia”. Det går också att använda Swish: 0707565556. Alla belopp är välkomna – en säck ris kostar 160 kronor. Ett myggnät 50 kronor.

Gäller det kläder eller prylar – mejla mig snarast för överlämning: gad_media@hotmail.com

 

hus1
Huset ska stå klart nästa vecka. Elva föräldralösa barn kommer bo här, bland annat Gloria. Huset är byggt i europeisk standard, det är det enda i området som har el (egen generator) och badrum och kök med indraget vatten. För att barnen ska vara trygga har de också fått säkerhetsfönster. 

 

hus2
Det här rosa rummet har barnen önskat själva – det ska bli butik. Tidigare har de sålt små prylar vid vägrenen, nu kommer de sälja sakerna härifrån huset istället. En riktigt affär, skyddad från regn och blåst och de slipper släpa sakerna fram och tillbaka varje dag! Barnen är ofta smartare än jag och ser behov som jag inte tänkt på. 

hus3

Längst till höger syns byggherren Arif. Det är ett registrerat byggföretag som jag har anlitat, samma företag har byggt ankomsthallen på Monrovias flygplats. En ”veranda” ska gjutas framför huset. 

hus4
Det här känns extra surrealistiskt … något som i regel saknas i liberianska hem. Badrum!

 

gloria
Den här bilden fick jag samma dag som Gloria insjuknade i feber. Hon sa att hon ville kämpa på ändå och gå i skolan … min fina, fina, duktiga, strävsamma tjej … Ena ögat är hon blind på (en allvarlig form av starr som hon fick av ebolainfektionen) och det andra håller tyvärr på att försämras. 

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2015-06-27 19:05

Shirley låg bland lik – ska köpa klänningar

Magda Gad  |  Publicerad 2015-05-15 11:38  |  Lästid: 2 minuter
Shirley

Jag skulle bara köpa bananer, dagen då jag träffade Shirley första gången. Hon satt på en träbänk i dammet vid ett enkelt fruktstånd. Jag var inte alls förberedd på att träffa henne. Var inte förberedd på att gå sönder. Det var hett och myllrigt och jag stod där och köpte min bananer när hon pillade med sina händer i knät och sa:

– Jag har förlorat alla mina barn.

Tre månader före ebolan kom till Liberia blev Shirley lämnad av sin man. Det var svårt. Men hon hade sina tre barn och sitt lilla barnbarn. De kämpade. Försökte klara sig genom det svåra. Tillsammans.

* * *

Sedan fanns inte längre något tillsammans. Under 18 dagar i augusti förlorade Shirley barnbarnet Rose, dottern Hawa, sonen Ali och dottern Amie.

– Jag förstår inte varför jag inte blev lika sjuk som barnen, sa Shirley om och om igen, där hon satt vid fruktståndet.

Shirley fick också ebola. Hon togs till en ebolaklinik. 10-15 personer dog där varje dag. Hon låg bland lik. Men hon överlevde. Varje dag sedan dess har hon undrat varför. Varför fick hon leva? Varför fick inte hon dö istället för något av barnen?

* * *

Det finns inga gravar att gå till. Barnen lades i liksäckar. Och brändes.

Shirley fick flytta från sitt hus på Bushroad Island. Hon blev utstött, stigmatiserad. Hade inte heller pengar att klara sig. Nu bor hon med sin syster, sitter vid fruktståndet. Det är vad hon gör hela dagarna. Sitter på bänken vid fruktståndet.

Jag har åkt tillbaka till Shirley flera gånger. Hennes ögon har varit tomma. Nävarna knutna. Det har inte funnits något liv i kroppen. Kanske har hon försökt tänka sig själv till döds. För att det har verkat enklare. Mer rättvist. Om hon också var död.

* * *

Men det jag har lärt mig av människorna i Liberia är att det går att hitta hopp. Att hoppet finns i det lilla. Genom en liten skärva i mörkret kan ljuset sippra in. Om jag får en kopp ris, om jag får en flöjt att spela på, en bok att läsa. Då kan de ge hopp om att saker kan bli bättre, om att en förändring är möjlig.

Det kan tyckas vara betydelselöst i sammanhanget, men för Shirley har det varit jobbigt att hon blev av med alla sina klänningar. Hon tog med dem in på ebolakliniken, och allt som tas in där bränns. Sedan hon kom ut därifrån har hon gått i skänkta t-shirtar. Inte känt sig som sig själv.

Förra gången jag skrev om Shirley var det flera av er läsare som ville bidra till just klänningar åt Shirley. Sist jag träffade henne överlämnade jag det som samlats in. Och det är första gången jag har sett hennes kropp slappna av. Som jag har sett en vilja i hennes ögon. Nu ska hon köpa nya klänningar. Det är Shirleys skärva i mörkret.

 

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2015-05-15 11:46

När något hemskt måste hända

Magda Gad  |  Publicerad 2015-05-12 13:38  |  Lästid: 3 minuter
general

Jag böjer inte längre ner huvudet när jag träffar Generalen. Chefen över Monrovias undre värld. Huden känns inte längre för trång när jag klämmer mig in mellan husväggarna till hans ghetto. Lukten av kloak blandat med kemi är inte längre skrämmande.

Killarna som ligger utspridda över bänkar och betong är inte längre okända. När jag kliver in bland dem puttar någon till dem och om de vaknar tittar de på mig med sina dimmiga ögon. Om de orkar sätter de sig upp, sträcker fram en ärrad näve, hälsar: ”Hey white woman, what’s up.”

centerstreet2Generalen har blivit en vän. Jag har fortsatt komma hit. Ibland tar jag med mig kläder till de små barnen. Kex. Gosedjur. Varje gång frågar jag efter Aaron. Ni minns Aaron? Aaron som röker allt och stjäl allt och som bara stoppar i sig en typ av energi: kokain. Aaron som har haft ett stort hål in i foten (en tropical ulcer). Aaron som var döende sist jag var här (på bild till vänster). Som satt i ett hörn, smal, trött och väntade på sitt sista andetag.

* * *

Den här gången är Aaron inte här. Jag frågar först inte efter honom. Jag vill låta själen vila innan jag får beskedet. Jag och Generalen gör vad vi brukar göra. Sätter oss bredvid varandra på en bänk. Spänner våra armar, låter de andra skratta på vår bekostnad. Pratar om livet i ghettot, pratar om mitt liv som journalist. Det är liv som ligger långt ifrån varandra men vi förstår varandra ändå. Det finns en grund som vi delar – grunden att vara människor.

Till slut frågar jag: ”Var är Aaron?” Då får jag beskedet. Om det hemska. Men det är inte vad jag tror. Aaron ligger inte under jord.

– Aaron, morrar Generalen med sin gudfader-röst. Aaron är på ett hem. Har varit där en månad. Kom tillbaka i morgon. Jag fixar en kille som går dit med dig.

* * *

Kom tillbaka i morgon, beordrar Generalen, och när Generalen säger något då gör man det. Nästa dag får jag med mig en kille och vi åker till ett hem som ligger mitt i staden, ett hem som drivs av nunnor.

Här är det stilla. Det luktar inte kloak, det luktar inte kemi. Det finns sängar, det finns en gård, det finns vila. Aaron kommer sakta emot oss, stödjer med en hand mot en vägg, benen ser ut att kunna gå av. Ett blått kors hänger om hans hals. Han kippar efter luft, kvävs nästan när han svarar på min frågor.

– Jag har tbc. Får medicin. Vad jag gör här? Äter och sover. De har sagt till mig att om jag röker en gång till så dör jag.

* * *

Aaron kämpar med andetagen, med orden,  och jag tänker – så här är livet. Ibland måste något hemskt hända. När det händer förstår vi det inte. Då förbannar vi livet: Varför måste vi bli sjuka? Varför måste vi förlora dem vi älskar? Varför måste vi vara ledsna?

Först med tiden kan vi få svar. Först med tiden kan vi se mening. Att det hemska kanske behövde hända för att våra liv skulle ändra riktning. Aaron som fick tbc, som nästan dog, som fortfarande är sjuk – men som nu ser en ny väg framför sig. Kippande får han ur sig:

– Jag ska inte tillbaka till ghettot. Jag ska aldrig mer röka. Om jag blir frisk ska jag åka till Grand Bassa, flytta hem igen. Jag har inte varit där på fem år.

Grand Bassa ligger långt från Monrovia. Långt från ghettot, Generalen, kokainet.

general2

 

aaron
Aaron kämpar för livet – ett nytt liv. När jag kommer tittar han knappt på mig. Han kämpar med orden. Jag vet inte om han uppskattar mitt besök. Sedan, när jag ska gå, tittar han försiktigt upp på mig, ser mig i ögonen och frågar: ”Kommer du tillbaka?”
Ja Aaron, jag kommer tillbaka. 

 

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2015-05-12 14:02

Magkänslan som blev ett hus

Magda Gad  |  Publicerad 2015-05-02 14:58  |  Lästid: 3 minuter

hus1
Grunden lades på en vecka. Inte bara grunden till ett hus. Grunden till hopp, liv. 

Den där känslan i magen. Intuitionen. Jag har ju alltid känt den. Hur den kan bli varm. Hur den kan spritta. Hur den kan knyta sig. Hur den sjunger ikapp med hjärtat. Många gånger har jag känt det där – hur magkänslan och hjärtats röst pratar med mig, drömmer, vill att jag ska gå åt ett visst håll – och sedan har jag låtit hjärnan ta över. Hjärnans logik, hjärnans kalkyl, hjärnans rädsla.

När jag skulle åka till Liberia i oktober förra året var jag rädd. Trodde jag skulle få ebola och dö. Såg framför mig hur min kropp sprutades med klorin, packades ner i en extratät liksäck, brändes. Utan att jag skulle få en chans att säga adjö till mina älskade. Men magen och hjärtat sa – åk. Åk Magda. Åk till Liberia. Det finns en viktig historia där som du måste berätta. En historia som är större än du.

Jag litade på den rösten. Jag åkte. Jag fann en historia. När jag skulle åka hem fann jag barnen. Barnen som ingen hade. Återigen pratade magen med mig. Den sa – du ska komma tillbaka. Den sa – du ska ta hand om barnen. Jag åkte tillbaka. Följde intutionen.

* * *

Jag följde värmen, sprittandet. Lät magkänslan bli min kompass. Upptäckte att hjärnan hade fel. Att rädslan hade fel. Det var inte död som väntade. Det var liv. Ett hem. Kärlek. Något som var mycket större än jag.

hus4När jag står utanför Glorias hus i Monrovia ser jag det framför mig. Resultatet av magens och hjärtats röst. Ett hus. Hjärnan sa – inte kan du bygga ett hus i Liberia, Magda. Det är jättedyrt. Du vet inget om byggprocesser och bygglagar i Liberia. Men jag lyssnade inte på hjärnan. Magen och hjärtat skrev på kontraktet. Ett hus. I utbyte mot 21 300 USD. Knappt 180 000 kronor.

Jag har suttit i möten med byggherrar, med ministrar, jag har skaffat en advokat (på bild till vänster med Gloria), registrerat företag i Liberia, lärt mig om ägarskap, om skatter, förstått hur tjänstemän gör för att få pengar under bordet, hur stor en septitank behöver vara, hur ofta man behöver serva en vattenpump.

Men framför allt har jag lärt mig hur det känns att se ett hus byggas till elva barn. Ett hus som kommer hålla europeisk standard. Hur det känns att se hoppet tändas i barnens ögon. Hur det känns att lyssna på deras drömmar. En vill bli läkare. En vill bli affärskvinna. En vill bli fotbollsspelare. Drömmar som plötsligt känns möjliga. Det är något som är större än jag. Större än mina rädslor. Det är magens och hjärtats magi. Livets magi. En magi som finns i alla oss.

Allt vi behöver göra är att lyssna på den. Lita på den.

hus2
Så här såg det ut i tisdags. Det gamla huset, det gul-blå, som kallas Svenska ambassaden, ska barnen hyra ut. 

hus3
Och så här såg det ut i torsdags. I dag lördag ska det ha nått taknivå. 

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2015-05-02 15:40

Tårar i Monrovia och Enviken

Magda Gad  |  Publicerad 2015-04-30 18:31  |  Lästid: 4 minuter

2
Mamma och dotter. Magda och Gloria. En vald familj. 

Jeremiah, 15-åringen som förlorade 36 familjemedlemmar i ebola, lämnade för några dagar sedan en skrivbok till mig. En skrivbok som han använder i skolan. I skolan som han trodde att han aldrig mer skulle få gå i. Eftersom alla dött. Eftersom han var ensam kvar i livet med två småsystrar och inte hade råd. Dagen när jag berättade att det samlats in pengar till hans och systrarnas skolavgifter började han gråta. ”God bless you”, sa han till mig. En 15-åring som förlorat 36 familjemedlemmar tittade mig i ögonen och sa med mjuk röst ”Gud bevare dig”. När jag gick därifrån visste jag inte vem som hade gett vem mest.

jeremiahNu vet jag att Jeremiah har gett mig mycket. I skrivboken som han gav till mig har han berättat sin historia, vad som hände under ebolan. ”Once upon a time there was a happy family”, börjar han och sedan förklarar han att något hemskt hände, och att han tror att det hemska hände för att vi människor behöver gå igenom svåra prövningar för att bli bättre personer. Men att ibland tänker han på mamma och pappa och då gråter han – ”then tears come from my eyes”.

Många tårar har kommit från mina ögon den senaste tiden. Det är det enda som inte förändrats i mitt liv de senaste dagarna – tårarna. De har hela tiden varit desamma. Allt annat har ändrats. Det började med att min lillasyster dog. Hon var inte min lillasyster biologiskt, men det jag har lärt mig av livet är att blodet inte bestämmer vem som tillhör din familj. Jag har en liten, biologisk familj. Blodet sträcker sig inte långt, vi är inte många, en av mina familjemedlemmar är dessutom adopterad, men som det sades när vi begravde min lillasyster i dag: ”Det bryr vi oss inte om.”

* * *

Utanför min lilla, biologiska familj har jag en stor familj. Min lillasyster växte jag upp med som en syster och det är vad vi har kallat varandra i vuxen ålder. Systrar. När hennes söner var små frågade de min mamma: ”Vill du vara vår mormor?” Och det har hon varit sedan dess. Mormor Agneta.

Och för inte så länge sedan var det en liten flicka i Monrovia som pekade på mig och sa: ”This is my mother.” Gloria valde mig till mamma. Det är inte alla barn som får välja. Det är inte alla föräldrar som blir valda. Gloria valde mig och sedan dess har jag sett henne som min dotter. Min flicka. Min älskade unge.

När jag kommer till Glorias skola eller till Glorias hus säger alla: ”Glorias ma is here.” Och de andra barnen som bor i huset med henne kallar mig, beroende på ålder, för ”sis” eller ”ma”. Syster. Mamma. I Liberia spelar blodet mindre roll, där är man familj om man lever tillsammans och tar hand om varandra.

* * *

Den senaste månaden i Monrovia har jag fått många mejl och sms från huset. ”Sis Janjay, I need futbol shoes.” (Janjay är mitt liberianska namn som barnen har gett mig.) ”Sis Janjay I have a field trip this weekend”, ”Good night sis Janjay, we love you.” Och i går: ”You gone now, and not too long we start to miss you already.  Please do take care of yourself very well for us.”

I am gone now. Så är det. Utan att jag riktigt förstod vad som hände blev jag mamma till en hel drös ungar. Jag har träffat lärare och rektorer i skolor, varit på föräldramöten, packat matsäckar. Varit med Gloria till läkare, gjort upp en plan för behandlingen av hennes öga. Börjat bygga ett nytt hus. Och mitt i alltihop behövde jag lämna.

Jag behövde åka till Sverige på systers begravning. Jag behövde gå en kurs i Sverige. Jag behövde ordna med jobbsaker i Sverige. Det slutade med att jag flyttade ut från min älskade lägenhet i Monrovia, jag får skaffa något nytt nästa gång. Det slutade med att jag lämnade kärlek. Det slutade med att jag lämnade en hulkgråtande dotter, jag tror att något dog i henne när jag sa att jag måste åka. Det slutade med att jag lämnade mitt liv.

* * *

I går var en av de svåraste dagarna jag upplevt. Att skiljas från Gloria. Att åka. Flygplan tog mig från hetta, damm, ungar, kärlek till kyla, klar luft, asfalt, begravning. I dag är bara tårarna desamma.

Tankar har malt som en hög ormar i huvudet och jag har undrat: ”Hur ska jag klara detta?”

Sedan dök han upp. Mitt i tankarna. En 15-årig kille. Som heter Jeremiah. Den här killen och hans skrivbok och hans berättelse knackade plötsligt på i mitt huvud och sa: ”Du klarar det.” Och jag förstod. Har han klarat av att förlora 36 familjemedlemmar, en tonåring, som blev ensam kvar med ansvaret för två småsyskon, då klarar jag detta. Att förlora en familjemedlem. Att tillfälligt lämna en stad och ett liv och en dotter som jag vet att jag kommer tillbaka till.

Tack Jeremiah. God bless you.

3
Gloria ritade när vi var på möte hos min advokat i Monrovia för att diskutera husbygget. 

4
Min lillasysters Harley stod parkerad utanför kyrkan i dag. Det var så självklart, att den var där. Att hjälmen låg på sadeln. Att hon var där. När vi efteråt gick ner till Holmen, en udde där hon har en stuga, började det plötsligt blåsa så hårt att vågor rördes upp på sjön. ”Det är Anna”, sa någon. ”Ja, nu är hon väl arg, för att vi har gått in här, i henne hus.” Det var Anna det, ett yrväder, en kraft, något mycket envist, som trodde att hon skulle göra sig osams med alla i byn hon flyttade till. Men sanningen var, Anna, att alla älskade dig. Just för den du var. Någon som så många behövde. En energi, en gnista, som gav så mycket liv. I dag var hela byn i kyrkan, med dig. 

 

Dela på Facebook
Tweeta

Min lilla älskling är blind

Magda Gad  |  Publicerad 2015-04-22 18:49  |  Lästid: 2 minuter
gloriasjukhus

Hon är så modig. Denna lilla varelse. Jag vet vad hon sett på sjukhus tidigare. Ebola. Död. Scener som ingen människa ska behöva bevittna, speciellt inte ett barn.

Först är hon tyst. Vågar inte prata. Vill läkaren kanske henne illa? Ska något hemskt hända? Igen?

Jag förklarar att läkaren ska hjälpa henne. Att vi alla ska göra vad vi kan. Att inget ska göra ont. ”Älskling, allt ska bli bra”, viskar jag i hennes öra och pussar henne på pannan.

* * *

Efteråt undrar jag om jag sa fel. Om jag lovade för mycket. Det är när läkaren ställer sin diagnos som jag tänker så. Som allt inom mig faller.

Glorias högra öga har, efter att hon blev utskriven från ebolakliniken, blivit infekterat och skadat av infektionen. En tredjedel av alla som överlevt ebola har liknande följdsjukdomar – de får infektioner i ögon, öron, blir blinda, döva, tappar aptit, blir deprimerade, har ont i kroppen, svårt att sova. En tredjedel av alla överlevare. Det är tusentals. Och det är inget som världen och medierna har uppmärksammat. För ebolan är väl över nu?

För Gloria är ebolan inte över. Hon sitter i sin klänning i undersökningsstolen när läkaren ger sin dom. Lyssnar tyst. Hon har till följd av infektionen fått starr, men det är ingen starr som går att operera. Det är en starr som har tagit sig genom ögonlinsen och ner till ögonbottnen. Samtidigt har vätskan som håller upp trycket i ögongloben blivit förtunnad och runnit ut.

* * *

Resultatet är att ögat hänger och hotar att kollapsa tillbaka in i ögonhålan. Det är ett smärtsamt tillstånd, det både gör ont och känns som man ständigt har grus i ögat. Det har också gjort henne blind.

När läkaren håller upp två fingrar framför Glorias högra öga reagerar hon inte. Hon ser dem inte. Fast fingrarna är precis framför ögat. Jag ser. Men vill inte. Vill inte se. Inte detta.

Jag frågar efter behandlingar och möts av huvudskakningar. I värsta fall kan ögat behöva opereras bort och ersättas av en protes. Vi ska nu försöka med steroider och antiinflammatoriskt och smärtstillande. Sedan ska läkaren titta på henne igen. Men hoppet är inte att återfå synen. Hoppet nu är att återfå trycket, att lindra smärtan.

 

gloriasjukhus1
Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2015-04-22 18:51

Det jag aldrig orkade skriva om

Magda Gad  |  Publicerad 2015-04-20 00:32  |  Lästid: 1 minut
Flickan

 

Det hände något för ett tag sedan i Liberia som jag aldrig orkade skriva om. Jag kom till en punkt då jag kände att förrådet där jag lagrar lidande och död inom mig blev fullt.

Det var en flicka som fick mig att känna så.

Ända sedan dess har jag velat skriva om henne. Till henne.

Nu har jag gjort det.

Texten kan du läsa i Expressen.

Dela på Facebook
Tweeta