Magda Gad

Magda Gad

Magda Gad

Magda Gad är internationell frilansjournalist och debattör. Här tar hon med dig till världens bortglömda platser och ger dig sanningarna som politikerna inte vill avslöja. Frågor och förslag på granskningar mejlas till gad_media@hotmail.com.

Tårar i Monrovia och Enviken

Magda Gad  |  Publicerad 2015-04-30 18:31  |  Lästid: 4 minuter

2
Mamma och dotter. Magda och Gloria. En vald familj. 

Jeremiah, 15-åringen som förlorade 36 familjemedlemmar i ebola, lämnade för några dagar sedan en skrivbok till mig. En skrivbok som han använder i skolan. I skolan som han trodde att han aldrig mer skulle få gå i. Eftersom alla dött. Eftersom han var ensam kvar i livet med två småsystrar och inte hade råd. Dagen när jag berättade att det samlats in pengar till hans och systrarnas skolavgifter började han gråta. “God bless you”, sa han till mig. En 15-åring som förlorat 36 familjemedlemmar tittade mig i ögonen och sa med mjuk röst “Gud bevare dig”. När jag gick därifrån visste jag inte vem som hade gett vem mest.

jeremiahNu vet jag att Jeremiah har gett mig mycket. I skrivboken som han gav till mig har han berättat sin historia, vad som hände under ebolan. “Once upon a time there was a happy family”, börjar han och sedan förklarar han att något hemskt hände, och att han tror att det hemska hände för att vi människor behöver gå igenom svåra prövningar för att bli bättre personer. Men att ibland tänker han på mamma och pappa och då gråter han – “then tears come from my eyes”.

Många tårar har kommit från mina ögon den senaste tiden. Det är det enda som inte förändrats i mitt liv de senaste dagarna – tårarna. De har hela tiden varit desamma. Allt annat har ändrats. Det började med att min lillasyster dog. Hon var inte min lillasyster biologiskt, men det jag har lärt mig av livet är att blodet inte bestämmer vem som tillhör din familj. Jag har en liten, biologisk familj. Blodet sträcker sig inte långt, vi är inte många, en av mina familjemedlemmar är dessutom adopterad, men som det sades när vi begravde min lillasyster i dag: “Det bryr vi oss inte om.”

* * *

Utanför min lilla, biologiska familj har jag en stor familj. Min lillasyster växte jag upp med som en syster och det är vad vi har kallat varandra i vuxen ålder. Systrar. När hennes söner var små frågade de min mamma: “Vill du vara vår mormor?” Och det har hon varit sedan dess. Mormor Agneta.

Och för inte så länge sedan var det en liten flicka i Monrovia som pekade på mig och sa: “This is my mother.” Gloria valde mig till mamma. Det är inte alla barn som får välja. Det är inte alla föräldrar som blir valda. Gloria valde mig och sedan dess har jag sett henne som min dotter. Min flicka. Min älskade unge.

När jag kommer till Glorias skola eller till Glorias hus säger alla: “Glorias ma is here.” Och de andra barnen som bor i huset med henne kallar mig, beroende på ålder, för “sis” eller “ma”. Syster. Mamma. I Liberia spelar blodet mindre roll, där är man familj om man lever tillsammans och tar hand om varandra.

* * *

Den senaste månaden i Monrovia har jag fått många mejl och sms från huset. “Sis Janjay, I need futbol shoes.” (Janjay är mitt liberianska namn som barnen har gett mig.) “Sis Janjay I have a field trip this weekend”, “Good night sis Janjay, we love you.” Och i går: “You gone now, and not too long we start to miss you already.  Please do take care of yourself very well for us.”

I am gone now. Så är det. Utan att jag riktigt förstod vad som hände blev jag mamma till en hel drös ungar. Jag har träffat lärare och rektorer i skolor, varit på föräldramöten, packat matsäckar. Varit med Gloria till läkare, gjort upp en plan för behandlingen av hennes öga. Börjat bygga ett nytt hus. Och mitt i alltihop behövde jag lämna.

Jag behövde åka till Sverige på systers begravning. Jag behövde gå en kurs i Sverige. Jag behövde ordna med jobbsaker i Sverige. Det slutade med att jag flyttade ut från min älskade lägenhet i Monrovia, jag får skaffa något nytt nästa gång. Det slutade med att jag lämnade kärlek. Det slutade med att jag lämnade en hulkgråtande dotter, jag tror att något dog i henne när jag sa att jag måste åka. Det slutade med att jag lämnade mitt liv.

* * *


I går var en av de svåraste dagarna jag upplevt. Att skiljas från Gloria. Att åka. Flygplan tog mig från hetta, damm, ungar, kärlek till kyla, klar luft, asfalt, begravning. I dag är bara tårarna desamma.

Tankar har malt som en hög ormar i huvudet och jag har undrat: "Hur ska jag klara detta?"

Sedan dök han upp. Mitt i tankarna. En 15-årig kille. Som heter Jeremiah. Den här killen och hans skrivbok och hans berättelse knackade plötsligt på i mitt huvud och sa: "Du klarar det." Och jag förstod. Har han klarat av att förlora 36 familjemedlemmar, en tonåring, som blev ensam kvar med ansvaret för två småsyskon, då klarar jag detta. Att förlora en familjemedlem. Att tillfälligt lämna en stad och ett liv och en dotter som jag vet att jag kommer tillbaka till.

Tack Jeremiah. God bless you.

3
Gloria ritade när vi var på möte hos min advokat i Monrovia för att diskutera husbygget. 

4
Min lillasysters Harley stod parkerad utanför kyrkan i dag. Det var så självklart, att den var där. Att hjälmen låg på sadeln. Att hon var där. När vi efteråt gick ner till Holmen, en udde där hon har en stuga, började det plötsligt blåsa så hårt att vågor rördes upp på sjön. "Det är Anna", sa någon. "Ja, nu är hon väl arg, för att vi har gått in här, i henne hus." Det var Anna det, ett yrväder, en kraft, något mycket envist, som trodde att hon skulle göra sig osams med alla i byn hon flyttade till. Men sanningen var, Anna, att alla älskade dig. Just för den du var. Någon som så många behövde. En energi, en gnista, som gav så mycket liv. I dag var hela byn i kyrkan, med dig. 

 

Dela på Facebook
Tweeta