Stor dag med Gloria
I går var en stor dag för mig.
Jag har ju alltid vetat att det är något stort med barn. Fast jag har aldrig haft barn. Inga egna barn. Har aldrig haft någon som kallar mig mamma. Har aldrig kunnat säga att “det här är min dotter” eller “det här är min son”. Har aldrig mötts av små springande fötter, aldrig haft någon som kastar sig upp i mitt knä, aldrig haft små armar runt min hals. Jag har levt ensam i tio år och rest och jobbat och varit den solitär som jag är.
I går var annorlunda.
* * *
I går kom jag till Gloria på förmiddagen, till “the Swedish Embassy”. Hon kastade sig upp i min famn, lutade sitt huvud mot mitt och började pilla med mitt hår. Vi tittade på alla kläder som jag hade med mig och hon provade och skrattade och hon hittade ett munspel som hon började spela på.
Sedan ville hon låna min telefon och det tog henne inte många minuter innan hon hade lärt sig hur den fungerar. Hon började ta bilder på sig själv och på oss och på de andra barnen i Pippi Långstrump-huset.
När jag skulle åka tog hon min hand och ville följa med. “Jag vill vara med dig”, sa hon. Så hon fick följa med till ett jobb jag skulle göra, hon tog bilder på dem jag intervjuade och ville bära min väska.
* * *
På eftermiddagen var hon med mig i min lägenhet. Bara att få se henne där … gå runt med rak rygg, i nya skor som hon inte ville ta av sig, med en liten väska där hon hade packat med sig saker, med det där leendet, ett leende som inte bara är en mun som smilar utan ett leende som är ett helt glatt ansikte, den där lilla kroppen som höll på att dö i ebola och de där ögonen som har sett så många hemska saker som inte ens en vuxen borde få se …
I den stunden satt mitt hjärta och min själ utanpå kroppen.
Hon ville äta fisk så vi gick ner på stranden och hon fick nyfångad, grillad fisk och ris och Fanta och satt där och plötsligt lägger hon ifrån sig besticken och kryper upp i mitt knä och lägger sina små armar om min hals och säger: “This is my mother.”
* * *
Inte "ma", vilket är något som barn kan kalla kvinnor här, kvinnor här som tar hand om barn. Utan "mother". Mamma. "Det här är min mamma."
Och när dagen var slut och vi skulle säga hejdå sa hon: "Jag vill bo med dig."
Denna älskade unge. Hur ska jag göra nu?
Vi provar kläder och tittar på klänningar.
Älskar att både bli fotograferad och att fotografera. Här har hon inga möjligheter alls, kan inte drömma om några yrken, finns inga yrken.
Alla ungar på den svenska ambassaden i nya kläder med nya grejer.
Gloria tar selfies.
Vill åka med i bilen.
Spelar munspel och tar bilder på oss.
Tittar på alla mina bilder i min telefon och när hon hittar en på mig eller på oss så lägger hon sin lilla hand på min axel och visar.
Bara att se henne sova så här tryggt ... mitt hjärta smälter.
Äter fisk.
"Får jag bo hos dig?"
