Det är morgon. Regnet faller från grå himmel. Jag sitter i köket i Monrovia och finner en stunds vila. Det är hustaken nu, den korrugerade plåten, de dammiga gatorna som är våta. Inte mina ögon, inte mina kinder.
Liksom regnet faller har tårarna fallit. Precis när jag andats död, varit i död, levt i död. Funnit döden normal. Då dör någon i min närhet. En familjemedlem.
Jag överlever ett gängkrig i världens farligaste land. Och du, modiga, envisa, strävsamma varelse, som älskade att flyga fram på en hästrygg eller på en motorcykel, som blev uttråkad när killarna körde för långsamt, du dör en natt hemma i duschen.
Det är inget jag kan begripa. Men det brukar sägas att de bästa dör tidigt. För att de behövs någon annanstans. Jag hoppas att du känner dig fri där du är, lika fri som på en hästrygg över ett öppet fält. Fri och stark.
Holmen och dina pojkar finns här och minnena av dig alltid. Prästkragar. Blommor på strån. Verandan hemma i regnet där vi satt som barn. Nu faller regnet. Och jag tänker på dig. Du hade inte velat ha mig gråtandes. I dag får himlen gråta åt mig.