Shirley låg bland lik – ska köpa klänningar
Jag skulle bara köpa bananer, dagen då jag träffade Shirley första gången. Hon satt på en träbänk i dammet vid ett enkelt fruktstånd. Jag var inte alls förberedd på att träffa henne. Var inte förberedd på att gå sönder. Det var hett och myllrigt och jag stod där och köpte min bananer när hon pillade med sina händer i knät och sa:
– Jag har förlorat alla mina barn.
Tre månader före ebolan kom till Liberia blev Shirley lämnad av sin man. Det var svårt. Men hon hade sina tre barn och sitt lilla barnbarn. De kämpade. Försökte klara sig genom det svåra. Tillsammans.
* * *
Sedan fanns inte längre något tillsammans. Under 18 dagar i augusti förlorade Shirley barnbarnet Rose, dottern Hawa, sonen Ali och dottern Amie.
– Jag förstår inte varför jag inte blev lika sjuk som barnen, sa Shirley om och om igen, där hon satt vid fruktståndet.
Shirley fick också ebola. Hon togs till en ebolaklinik. 10-15 personer dog där varje dag. Hon låg bland lik. Men hon överlevde. Varje dag sedan dess har hon undrat varför. Varför fick hon leva? Varför fick inte hon dö istället för något av barnen?
* * *
Det finns inga gravar att gå till. Barnen lades i liksäckar. Och brändes.
Shirley fick flytta från sitt hus på Bushroad Island. Hon blev utstött, stigmatiserad. Hade inte heller pengar att klara sig. Nu bor hon med sin syster, sitter vid fruktståndet. Det är vad hon gör hela dagarna. Sitter på bänken vid fruktståndet.
Jag har åkt tillbaka till Shirley flera gånger. Hennes ögon har varit tomma. Nävarna knutna. Det har inte funnits något liv i kroppen. Kanske har hon försökt tänka sig själv till döds. För att det har verkat enklare. Mer rättvist. Om hon också var död.
* * *
Men det jag har lärt mig av människorna i Liberia är att det går att hitta hopp. Att hoppet finns i det lilla. Genom en liten skärva i mörkret kan ljuset sippra in. Om jag får en kopp ris, om jag får en flöjt att spela på, en bok att läsa. Då kan de ge hopp om att saker kan bli bättre, om att en förändring är möjlig.
Det kan tyckas vara betydelselöst i sammanhanget, men för Shirley har det varit jobbigt att hon blev av med alla sina klänningar. Hon tog med dem in på ebolakliniken, och allt som tas in där bränns. Sedan hon kom ut därifrån har hon gått i skänkta t-shirtar. Inte känt sig som sig själv.
Förra gången jag skrev om Shirley var det flera av er läsare som ville bidra till just klänningar åt Shirley. Sist jag träffade henne överlämnade jag det som samlats in. Och det är första gången jag har sett hennes kropp slappna av. Som jag har sett en vilja i hennes ögon. Nu ska hon köpa nya klänningar. Det är Shirleys skärva i mörkret.
