Annons

Magda Gad
Magda Gad är internationell frilansjournalist och debattör. Här tar hon med dig till världens bortglömda platser och ger dig sanningarna som politikerna inte vill avslöja. Frågor och förslag på granskningar mejlas till gad_media@hotmail.com.

 

Shirley låg bland lik

Shirley

Det är en vanlig, het, myllrande eftermiddag i en förort till Monrovia. Jag säger till James: ”Stanna här jag måste köpa bananer”, och han bromsar in och jag hoppar ur bilen i en dammig vägren. På en träbänk bredvid det enkla fruktståndet sitter en kvinna med en blick som gör ilande ont, så där som när man slår i den där nervpunkten som man har i armbågen. Jag börjar prata med henne och stoppet förvandlas till något annat än ett bananköp. Det förvandlas till något som sliter mig itu.

Jag är inte alls förberedd på det här mötet. När jag träffar barn i sorg är jag förberedd, vet att det kommer ha sönder något inuti mig. Med vuxna brukar det gå bra. Med vuxna som sitter i en dammig vägren bredvid ett fruktstånd brukar det gå bra.

Med Shirley går det inte bra.

* * *

Hon pillar med sina händer i knät där mitt i dammet och säger plötsligt:

– Jag har förlorat alla mina barn.

Jag står där med mina bananer i handen, en har jag börjat äta på och den lilla flickan som har sålt dem till mig står bredvid med sina smutsiga fötter och James väntar i bilen men jag går inte till bilen. Jag sätter mig på bänken bredvid Shirley och jag säger: ”Berätta”, men jag är inte alls förberedd på det jag ska få höra.

* * *

Tre månader före ebolan drabbade Liberia lämnade Shirleys man henne och barnen. Det var svårt. Det var svårt att få ihop till husrum och mat och kläder. Men de hade varandra. Shirley hade sina tre barn och sitt lilla barnbarn. De tänkte att de skulle kämpa för att klara sig igenom det svåra.

I augusti blev dottern Hawa sjuk. Hon jobbade som sjuksköterska på en klinik och kom hem med feber och dålig mage. Hawas dotter Rose, 6, Shirleys barnbarn, blev smittad.

– Lilla Rose dog först. Hon dog den 18 augusti på JFK-sjukhuset. Hawa dog den 19 augusti, säger Shirley och det är inte bara blicken som ilar utan även rösten.

* * *

– Vi bodde på Bushroad Island i Monrovia. Vi försökte ta hand om varandra. Jag och Ali och Amie.

Ali och Amie, den son och den dotter hon hade kvar.

De blev alla sjuka. Ali och Amie togs till Elwa 2, en ebolaklinik. Ali dog den 29 augusti och Amie dog 5 september. På 18 dagar hade Shirley förlorat sina fyra barn och sitt barnbarn och var ensam kvar. Då blev hon sjuk.

* * *

– Jag förstår inte varför jag inte blev lika sjuk som barnen, säger Shirley och sedan säger hon det igen.

Hon säger det om och om igen. Hon behöver fråga sig det om och om igen för hon förstår inte varför hon fick leva. Varför fick hon leva när allt hon hade velat var att få dö istället för något av barnen?

Jag frågar hur det var för henne på kliniken och hon svarar, men jag är inte alls förberedd på svaret. Jag sitter där med ett bananskal i handen och jag tror att flickan som sålde bananerna till mig har gått men jag är inte säker. Alla ljud och alla rörelser runt omkring mig och Shirley har blivit dimmiga och jag lyssnar på hennes ilande röst och jag har ju själv varit inne i en ebolaklinik och ändå är jag inte förberedd.

* * *

– Det låg lik överallt. 10-15 personer dog varje dag. Barn också. Deras döda kroppar låg överallt. Jag låg bland dem, säger Shirley.

Jag säger ingenting. Jag tror att det är tyst men det kan det inte vara för vi sitter i en myllrande vägren. Efter ett tag berättar Shirley vidare:

– Jag var rädd. En kvinna som jag pratade med satte sig i en stol och hon höll på att säga något men sedan sa hon inget längre och jag tittade upp på henne och hon var död. En man sket ner min säng, det var diarré i och under min säng. Han dog. En annan kvinna kräktes blod. Jag mådde väldigt, väldigt dåligt när jag såg det och blev väldigt rädd och bad till Gud. Hon dog.

* * *

18 september skrevs Shirley ut från kliniken. Hon kunde inte bo kvar i huset på Bushroad Island. Grannarna var rädda för henne och stötte bort henne.

– De fick mig att skämmas. För att jag hade haft ebola. Jag var fortfarande mycket svag då och ingen hjälpte mig med någonting och jag kunde inte klara mig där. Nu bor jag här hos min syster, säger hon och nickar mot en dörr bakom fruktståndet.

Shirley knyter händerna i knät så att de vitnar och det är då jag frågar.

* * *

Jag frågar hur hon känner när hon tänker på sina barn. Shirley svarar inte. Hon försöker knyta nävarna ännu hårdare och hela kroppen börjar skaka och tårarna rinner ner i knät. Jag är inte förberedd. Jag skulle bara köpa bananer.

Shirley drar upp kjolen och försöker torka tårarna men det enda som händer är att kjolen blir blöt. Jag vet inte hur länge vi sitter så. Shirleys röst har tagit slut men det ilar fortfarande som efter att man har slagit i den där nervpunkten i armbågen och jag vet inte vad jag ska säga. Till slut säger jag helt fel sak. Jag vet inte varför jag gör det, jag vet ju hur det fungerar på en ebolaklinik, att allt som inte kan gå ut därifrån på två ben med ett friskintyg i handen bränns, ändå hör jag mig själv säga det:

– Har du några gravar att gå till?

* * *

Det finns inga ord mer.

Shirley har inga ord mer. Hon skakar bara på huvudet. Hon har redan gått sönder.

Nu går jag sönder.

Shirley2

Jag var så skakad efter vårt möte att jag glömde ta bilder på Shirley. Jag bara gick in i bilen med resten av bananerna i handen. Nästa dag åkte jag tillbaka och pratade med Shirley igen och tog dessa bilder. Hon var klädd på precis samma sätt. Det kan tyckas som en liten sak i sammanhanget men så är vi människor, oavsett om vi bor i Sverige eller i Libera – Shirley skäms för t-shirten. Hon tog med sina kläder till ebolakliniken utan att veta att allt som tas in där aldrig kommer ut, att allt bränns. Så nu har hon fått en t-shirt men känner sig obekväm för hon är van vid att alltid gå i klänningar. 

  CAFÉ på Facebook    CAFÉ på Twitter    Café på Instagram    Café på Youtube    Café på Spotify
Dela (282)
Tweeta
 


DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Laddar