Jag som trodde att jag skulle åka ensam till Liberia. Det ska jag inte!
* * *
Det började kl 10 i morse. Då kom en helt främmande person hem till mig med gosedjur. Sedan har det fortsatt. Hela dagen.
Vad jag nu har framför mig har jag känt till ett tag. Att det här kommer bli den viktigaste resa jag någonsin har gjort.
Nu känns den tanken lite lättare. För inte kan man ha med sig ett bättre sällskap än det här gänget!
Och det är inte nog med det. Min redaktör på tidningen CHIC, Charlotta Flinkenberg, har dessutom skickat med personliga paket till varje barn (TILL VARJE BARN!) med noggrant utvalda kläder, armband, godis, anteckningsblock, pennor …
När det budet kom sprang jag först ner till Inter Sport och köpte två hockeytrunkar och sedan sprang jag hem och grät för jag var så glad. Sedan kom min mamma och hjälpte mig packa och när hon fick syn på något som var noggrant inslaget i dubbla påsar så pekade hon lite misstänkt på det och frågade:
– Vad är det där?
– Mina stövlar.
– Har det varit ebola på dem?
– Ja.
– Usch, jag ryser! Du får inte ha matkassen i samma väska!
– Mamma, jag har tvättat dem.
Det här ska kånkas ner i jeepen i natt. Min packning ligger i ryggan. Barnens i trunkarna. (Pocketboken har inget med saken att göra förutom att den är jävligt bra samt ger lite perspektiv till storleken på väskorna.)
* * *
Nu drar vi. We’re on a mission!