Magda Gad

Magda Gad

Magda Gad

Magda Gad är internationell frilansjournalist och debattör. Här tar hon med dig till världens bortglömda platser och ger dig sanningarna som politikerna inte vill avslöja. Frågor och förslag på granskningar mejlas till gad_media@hotmail.com.

Nedersta kretsen i helvetet

Magda Gad  |  Publicerad 2014-12-26 20:53  |  Lästid: 5 minuter
kvart

När jag viker av från Center Street och går in i gränden som leder till Aarons knarkarkvart blir min hud för liten. Jag klämmer mig fram mellan den korrugerade plåten och känner hur min hud inte längre passar kroppen. Den vrider på sig för att täcka mina lemmar, hårstråna flyttar om sig för att få plats, mina luktceller börjar skrika när de känner ångorna av skit och ruttna matrester och mitt testosteron säger: Vänd om.

Jag vänder inte om.

Det är juldagskväll och jag har ett ärende i helvetets nedre krets.

* * *

Liberia är ett “messy country”, som jag och min vän Amos alltid säger till varandra. Liberia har inte bara ebola. I vissa delar av Liberia är ebola det minsta problemet i världen.

Så är det i Aarons kvart.

I den här kvarten käkar man ebola till middag och spottar ut virusmaskarna.

* * *

Det är juldagskväll och jag har lovat att komma hit. Det är ett löfte men det handlar också om stigma. Liberia stigmatiseras just nu för att det finns ebola i Liberia. Barn som förlorat sina föräldrar i ebola stigmatiseras. Överlevare stigmatiseras. Familjer och släkter och hela byar stigmatiseras. Turister stigmatiserar hela Afrika!


Men stigma handlar inte bara om ebola. De som är beroende av kemikalier har alltid stigmatiserats. De som gör affärer med den egna kroppen stigmatiseras. De barn som har en mamma eller pappa som missbrukar eller säljer sex stigmatiseras.

De tillhör bottenskrapet i ett samhälle som redan är på botten och i dag firar de jul.

* * *

När jag kommer in i kvarten slutar mina luktceller skrika. De angrips inte längre av skit och rutten mat – här luktar det bara kemikalier. Inte ens svetten luktar unket – den luktar bara kemiskt. Det är en sorts befrielse.


Svetten rinner nerför killarnas ansikten. De märker det inte. Deras anletsdrag är utslätade och deras sinnen är inte längre i helvetet.

De ligger på borden och bänkarna. Ögonen är slutna. De firar jul någon annanstans.

* * *

Barnen har inte fått några klappar i jul. Jag ber dem komma och de går runt bland borden och bänkarna som om det som låg på dem var helt normalt.


För dem är det helt normalt.

De lever i en värld där det är helt normalt att stjäla att slåss att röka kokain att ha sex med en kund när babyn ligger bredvid att inte ha mat.

De lever i en värld där bara mardrömmar blir verklighet.

* * *

Jag undrar om barnen känner att deras hud är för liten.


kvart3
Många står och skriker på den här killen när jag tar den här bilden. De tycker att fler ska få sitta på bänken. Det tar någon halvtimme innan killen reagerar.

kvart2
Kemikalier och svett. En svett som luktar kemikalier. 

kvart5
Jag ville att barnen skulle komma. De började samlas. Inget barn tyckte att det var ett dugg konstigt att ett gäng personer låg i dvala på bord och bänkar och heroinsvettades. 

kvart4
Så länge det finns något att röka är den här killen glad. "If you can't smoke it, don't buy it."

kvart15
Tjejerna röker och säljer sex. Killarna röker och stjäl. Alla hittar sitt sätt att överleva.  

kvart12
Killen med tuttarna är Generalen. Pappa knark. Han som bestämmer här. 

kvart11
Jag bestämde mig redan förra gången jag var här för att om det är några barn som behöver ett gosedjur att hålla i handen här i Liberia ... då är det de här barnen. Ingen här kommer någonsin bry sig om dem – de befinner sig inte inom hjälporganisationernas- och mediernas radar. Så i dag fick alla här en varsin liten kompis. 

kvart6
Jag lovar er. Det här var ett million dollar smile. Killen som fick en kompis som nästan var lika stor som honom själv!

kvart8
Den här flickan har förmodligen dragit en av de absolut sämsta lotterna i livet. Det är hårt nog att växa upp i Liberia. Att växa upp i en knarkarvart i Liberia? Det är hårdare än majoriteten människor någonsin får uppleva. De här barnen kan gå en streetfight över ett vaniljkex. 

kvart9
Det är en underdrift att säga att kaos bröt ut när jag skulle dela ut lite julgodis som jag tagit med ... 

kvart10
Det tog ett bra tag att väcka de här killarna ur heroin-vad-det-nu-var dimman. Men när de väl vaknat till ville alla vara med på bild. 

kvart16
Och hur var det nu med Aaron? Jodå, Aaron haltade runt i kvarten. Arg som fan. Vet inte riktigt om det var brist på droger eller dåliga droger som gjort honom arg. Men jag vet vad han skulle bota det med: droger. Själva hålet i foten såg bättre ut, inte längre blålila och lika infekterat, men foten fortfarande svullen. Killen till vänster om Aaron är alltid förvriden av smärta, han fick sina ben brutna under kriget. 

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2014-12-26 21:21