Jag böjer inte längre ner huvudet när jag träffar Generalen. Chefen över Monrovias undre värld. Huden känns inte längre för trång när jag klämmer mig in mellan husväggarna till hans ghetto. Lukten av kloak blandat med kemi är inte längre skrämmande.
Killarna som ligger utspridda över bänkar och betong är inte längre okända. När jag kliver in bland dem puttar någon till dem och om de vaknar tittar de på mig med sina dimmiga ögon. Om de orkar sätter de sig upp, sträcker fram en ärrad näve, hälsar: “Hey white woman, what’s up.”
Generalen har blivit en vän. Jag har fortsatt komma hit. Ibland tar jag med mig kläder till de små barnen. Kex. Gosedjur. Varje gång frågar jag efter Aaron. Ni minns Aaron? Aaron som röker allt och stjäl allt och som bara stoppar i sig en typ av energi: kokain. Aaron som har haft ett stort hål in i foten (en tropical ulcer). Aaron som var döende sist jag var här (på bild till vänster). Som satt i ett hörn, smal, trött och väntade på sitt sista andetag.
* * *
Den här gången är Aaron inte här. Jag frågar först inte efter honom. Jag vill låta själen vila innan jag får beskedet. Jag och Generalen gör vad vi brukar göra. Sätter oss bredvid varandra på en bänk. Spänner våra armar, låter de andra skratta på vår bekostnad. Pratar om livet i ghettot, pratar om mitt liv som journalist. Det är liv som ligger långt ifrån varandra men vi förstår varandra ändå. Det finns en grund som vi delar – grunden att vara människor.
Till slut frågar jag: “Var är Aaron?” Då får jag beskedet. Om det hemska. Men det är inte vad jag tror. Aaron ligger inte under jord.
– Aaron, morrar Generalen med sin gudfader-röst. Aaron är på ett hem. Har varit där en månad. Kom tillbaka i morgon. Jag fixar en kille som går dit med dig.
* * *
Kom tillbaka i morgon, beordrar Generalen, och när Generalen säger något då gör man det. Nästa dag får jag med mig en kille och vi åker till ett hem som ligger mitt i staden, ett hem som drivs av nunnor.
Här är det stilla. Det luktar inte kloak, det luktar inte kemi. Det finns sängar, det finns en gård, det finns vila. Aaron kommer sakta emot oss, stödjer med en hand mot en vägg, benen ser ut att kunna gå av. Ett blått kors hänger om hans hals. Han kippar efter luft, kvävs nästan när han svarar på min frågor.
– Jag har tbc. Får medicin. Vad jag gör här? Äter och sover. De har sagt till mig att om jag röker en gång till så dör jag.
* * *
Aaron kämpar med andetagen, med orden, och jag tänker – så här är livet. Ibland måste något hemskt hända. När det händer förstår vi det inte. Då förbannar vi livet: Varför måste vi bli sjuka? Varför måste vi förlora dem vi älskar? Varför måste vi vara ledsna?
Först med tiden kan vi få svar. Först med tiden kan vi se mening. Att det hemska kanske behövde hända för att våra liv skulle ändra riktning. Aaron som fick tbc, som nästan dog, som fortfarande är sjuk – men som nu ser en ny väg framför sig. Kippande får han ur sig:
– Jag ska inte tillbaka till ghettot. Jag ska aldrig mer röka. Om jag blir frisk ska jag åka till Grand Bassa, flytta hem igen. Jag har inte varit där på fem år.
Grand Bassa ligger långt från Monrovia. Långt från ghettot, Generalen, kokainet.
Aaron kämpar för livet – ett nytt liv. När jag kommer tittar han knappt på mig. Han kämpar med orden. Jag vet inte om han uppskattar mitt besök. Sedan, när jag ska gå, tittar han försiktigt upp på mig, ser mig i ögonen och frågar: “Kommer du tillbaka?”
Ja Aaron, jag kommer tillbaka.