Magda Gad

Magda Gad

Magda Gad

Magda Gad är internationell frilansjournalist och debattör. Här tar hon med dig till världens bortglömda platser och ger dig sanningarna som politikerna inte vill avslöja. Frågor och förslag på granskningar mejlas till gad_media@hotmail.com.

När man hittar en sönderhuggen kvinna på golvet

Magda Gad  |  Publicerad 2014-12-26 08:10  |  Lästid: 2 minuter
machete

Vi kan kalla henne Ellen. När Ellen kommer till sitt jobb på polisstationen i Monrovia en morgon hittar hon en blodig kvinna på golvet. Kvinnan har blivit huggen över hela kroppen och i ansiktet med machetes. Det röda köttet gapar och det varma rinner ur henne.

– Ingen hade hjälpt henne, de hade bara låtit henne ligga, berättar Ellen.

Hennes röst gör ont. Mina öron värjer sig,  jag vet inte om jag vill höra mera, men jag frågar:

– Var de rädda för ebola?

Ellen sväljer och skakar på huvudet.

* * *

Kvinnan hade varit bortrest i oktober, när ebolan piskade Monrovia som värst. När hon kom tillbaka fanns ingen kvar. Ingen i familjen levde längre. Mamma, pappa, mormor, farbror, barnen … alla var döda.

Hon fick inget stöd i sin sorg, istället blev hon stigmatiserad. Det började pratas bakom hennes utstötta rygg. Hur kom det sig att hon levde? Kanske var det hon som dödade familjen? Kanske var det hon som tagit djävulen till familjen och grannskapet?

En dag sa en man att han sett henne flyga. Det var hennes dödsdom. I ett samhälle där man tror på häxor och djävulen är det likställt med att få sin avrättning förkunnad. Häxan som åkallat djävulen måste fördrivas – fördrivas ur kroppen med machetes.

***

På polisstationen ville ingen röra henne eftersom de också är rädda för häxor.


– När jag tjatade fick jag hjälp att sätta henne upp på en stol, säger Ellen.

Mer ville ingen göra.

– Så jag tog henne till sjukhuset, fortsätter Ellen. Till SOS Barnbyars sjukhus. Jag hämtade henne efter några dagar. Då var hon hoplappad och såg ut som en helt annan människa. Det kostade 250 dollar.

– Det kostade 250 dollar? På SOS Barnbyars sjukhus? undrar jag.


– Ja, de har byggt ett privat sjukhus.

– Hjälpte du henne officiellt som polis?

– Nej, nej, med mina egna pengar. Det har jag gjort så många gånger nu så det vet jag inte. Det är så man får lösa saker här.

– Men vart kunde hon ta vägen? Kunde hon välkomnas tillbaka till byn?


– Jag vet inte … det är ju det man alltid undrar.

* * *

Vi sitter tysta Ellen och jag. Vi hittar inga mer ord.

Vi har båda många öden som vi undrar över. Vi befinner oss båda två i en värld som vi varje dag kämpar för att försöka förstå.


Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2014-12-26 08:35