Magda Gad

Magda Gad

Magda Gad

Magda Gad är internationell frilansjournalist och debattör. Här tar hon med dig till världens bortglömda platser och ger dig sanningarna som politikerna inte vill avslöja. Frågor och förslag på granskningar mejlas till gad_media@hotmail.com.

När jag var beredd att dö

Magda Gad  |  Publicerad 2015-03-01 23:33  |  Lästid: 3 minuter
darfur

Klockan är strax efter tio i Liberia. Mörkret är kompakt. Generatorn står och slår. Stearinljuset flämtar. Jag lyfter händerna från tangentbordet och säger till min vän:

– När jag kom hem från östra Kongo var jag beredd att dö. Om det skulle ha fått stopp på det som händer där så hade jag varit beredd att dö. Det var helt okej för mig då om någon satte en pistol mot min panna och tryckte av.

Det jag såg där fick mig att tappa all tilltro till mänskligheten. Jag tänkte att världen skulle klara sig mycket bättre utan oss människor.

* * *

Konflikten i östra Kongo är den värsta sedan Andra världskriget. Och den mest underrapporterade. Upp emot sju miljoner människor beräknas ha dött. Och över två miljoner har våldtagits. Det är många fler än för alla samlade krig i Mellanöstern.

Jag mötte en 14-årig flicka som berättade hur hon tvingats se på när hennes mamma våldtogs av flera soldater. Samma soldater våldtog senare hennes syster och spikade upp henne på väggen. Sedan våldtog de flickan. När hon efteråt frågade sin pappa: “Var är mamma?”, svarade han att hon dog.

Doktor Denis Mukwege som har vigt sitt liv åt att försöka laga alla trasiga underliv grät en dag på Panzikliniken. En tvååring låg på operationsbordet. Det underlivet gick inte att laga.

* * *

För att få barnen att bli soldater tvingas de ofta döda sina föräldrar. Då finns ingen återvändo. Sedan får de gå i en soldatskola där det bland annat ingår att ligga på marken och penetrera ett hål tills de får utlösning. Detta görs inför alla kamrater. Som övning inför mord- och våldtäktsräderna i byarna. Den som vägrar får bli en kropp att öva på – kroppar behövs för man ska kunna öva på olika sätt att döda någon.

Jag visste ingenting om det här innan jag åkte till östra Kongo. Jag tänkte att jag kanske skulle träffa någon enstaka som blivit våldtagen som ett vapen i kriget. Jag tänkte inte att varenda flicka och kvinna skulle ha en våldtäktshistoria att berätta. En eftermiddag gick jag förbi en bänk där det satt några kvinnor och jag frågade: “Har ni problem med våldtäkter här?”, och de svarade: “Ja! Vi har alla blivit våldtagna!”, som om jag hade frågat om de brukade köpa mjölk.

Ett år senare fick jag höra att Honduras är det farligaste landet i världen. Jag kunde inte ens peka ut Honduras på kartan. Än mindre visste jag varför det var det farligaste landet i världen. Nu vet jag. Nu har jag luktat på liken och sett de strypta halsarna och köttet som gapar där machetes har huggit.

* * *


Nu vet jag att Honduras är det farligaste landet i världen för att kokainet från Colombia transporteras via den korrupta bananrepubliken. För att några av världens farligaste gäng styr landet.

I dag funderar jag på många andra platser runt om i världen. Som skrämmer mig. Och lockar mig. För att jag anar att där finns samma historier. Samma röster. Historierna som inte berättas. Rösterna som inte hörs.

Någon sa en gång till mig att folkmordet i Darfur aldrig har slutat. Den sudanska regimen har bara dragit ner gardinerna för omvärlden. Och vad händer egentligen i det stängda landet Eritrea, som vi inte får en enda rapport ifrån trots att svenska Dawit Isaak är fängslad där? Och trots att många flyr från Eritrea till Sverige? Många flyr också till Sverige från Somalia, men hur många svenskar kan redogöra för hur vardagen ser ut i huvudstaden Mogadishu? Sverige säljer också vapen och köper olja från Saudiarabien, ett land som halshugger folk på torget efter fredagsbönen. Varför kablas inga bilder ut därifrån? Och hur är det egentligen att vara småbarnsmamma och prickskytt i Syrien? Har någon mamma funderat på att kväva sitt barn för att det inte ska skrika och avslöja hela soldatstyrkan?

* * *

Om Blank Spot Project – sajten för den nya utrikesjournalistiken, som jag och bland andra Martin Schibbye är medgrundare till – blir verklighet är dessa frågor de som står överst på min lista. Det är vad jag kommer vilja ta reda på. Det är vad jag är beredd att riskera mitt liv för. För att du ska kunna läsa om det.

För att de underrapporterade fläckarna runt om i världen ska bli belysta. För att människorna på dessa platser ska få ut en röst.

Vill du hjälpa till att göra det möjligt? Stöd projektet här. Vi har bara tre dagar på oss. Sedan vet vi. Vilka historier som kommer berättas – och inte.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2015-03-01 23:41