Magda Gad

Magda Gad

Magda Gad

Magda Gad är internationell frilansjournalist och debattör. Här tar hon med dig till världens bortglömda platser och ger dig sanningarna som politikerna inte vill avslöja. Frågor och förslag på granskningar mejlas till gad_media@hotmail.com.

När jag sov på bårhuset

Magda Gad  |  Publicerad 2014-12-05 01:38  |  Lästid: 2 minuter
crime34 kopia

Det är en söndagskväll, klockan är kvart i nio och miljonstaden breder ut sig som en matta av lysdioder. Sänkta bilar med svarta rutor, släckta lyktor och krucifix hängandes från backspeglarna sveper förbi oss över motorvägen. Ur stereon strömmar Madonnas discoslinga Papa don’t preach.

Framför oss kör mordpolisen i sina Toyota Hilux med blåljus som roterar ilsket. I vårt passagerarsäte sitter en av poliserna och vrider på en Rubiks kub med en Kalasjnikov stödd mot ena benet. Han höjer bara blicken när en kortege med militärpoliser passerar i hög fart, sittandes på flaken i skidmasker med dragna automatvapen.

Vi svänger in i en skog, njurarna börjar hoppa och grenarna sträcker nästan in sina armar genom bilen. Jag spänner käkarna och tänker på vad som skulle hända om vi hamnade i ett bakhåll här.

– Är det ens en väg? undrar fotograf Niclas Hammarström bredvid mig.

Efter ett tag bromsar den första Hiluxen in framför en gul villa som ligger i mörkret till vänster. Vi kliver ur och trevar oss nerför en stentrappa till baksidan av huset.

Först ser vi ingenting. Sedan stannar Niclas upp och säger:

– Där ligger en hand.

I takt med att ögonen ställer om sig ser vi mera. En man i jeans och randig T-shirt har fallit på rygg ner på en betongavsats. Tröjan har åkt upp och blottar den tjocka, slappa magen. Armarna och axlarna har huggskador, långa revor i huden där kött har blottats. Huvudet har hamnat i en konstig vinkel och ligger lite för långt bort från kroppen, allt utom luftstrupen har huggits av. En bit ovanför mannen finns hans högerhand och keps.

Blodet leder upp mot en veranda, där ett läderfodral till en machete har kastats under en hängmatta. Det fortsätter in i huset. Spår efter nakna mansfötter syns i det röda stänket.

* * *

Det här hände en vanlig söndagskväll i Tegucigalpa. Huvudstaden i världens farligaste land, Honduras, där över 7 000 människor mördas varje år, på en befolkning lite mindre än Sveriges.

När jag och Niclas Hammarström inte följde mordpolisen var vi ofta på vår bas: bårhuset. Här luktade det formalin, sött och skit. Likflugorna surrade och det kom i stadig fabrikstakt in nya kroppar i bruna säckar. De packades upp på de kalla, rostfria stålbänkarna. Strypta, skjutna, sönderhuggna. Ibland våldtagna. En natt sov vi över på bårhuset. Varje gång det kom in en ny kropp blev vi väckta.

* * *

Så vem är då jag? Det var den fråga jag ombads svara på nu när jag startar denna blogg. Jag tror att ni har fått en aning.

* * *
Foto: Niclas Hammarström


Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2014-12-06 11:40