Magda Gad

Magda Gad

Magda Gad

Magda Gad är internationell frilansjournalist och debattör. Här tar hon med dig till världens bortglömda platser och ger dig sanningarna som politikerna inte vill avslöja. Frågor och förslag på granskningar mejlas till gad_media@hotmail.com.

Mitt nya hem

Magda Gad  |  Publicerad 2015-02-28 20:47  |  Lästid: 3 minuter
apartment

Det har hänt något i mig de senaste veckorna. Mina öron spetsas inte längre när jag hör tutandet, sirenerna och ropen från gatuförsäljarna på Tubman Boulevard. Mina ögon vidgas inte på morgnarna när solen målar himmelen varmt gul och Monrovias damm rörs upp. Mitt inre rörs inte om när vattnet inte rinner ur kranen eller någon ber mig om “small, small”.

Allt det betyder numera bara en sak: hemma.

Jag bor inte längre i ett lägenhetskomplex med andra utlänningar. Jag hyr inte ett rum i andra hand. Jag har flyttat in i en egen lägenhet. En trerummare i Monrovia. James och jag har åkt runt stan och letat lakan och kastruller och hyllor. Nu är allt inrett och plötsligt har jag ett hem här.

* * *

Man lär sig vissa saker av att bo i en liberiansk lägenhet i Monrovia. Man lär sig att man måste förhandsköpa sin egen el. Jag går till elbolaget och visar upp kortet med numret till min lägenhet och så fyller jag på pengar för el. Efter det lär man sig snabbt att stänga av all luftkonditionering och alla lampor annat än när man absolut behöver dem. Och att alla huvudströmbrytare ska stängas av varje gång man lämnar hemmet. Gör man inte det kan 100 dollar försvinna snabbare än en rädd hare.

Man lär sig också att kontrollera elmätaren och alla ledningar varje dag. Tickar mätaren ner ovanligt snabbt misstänker man genast att någon har kopplat in sig på elen. Genom att varje dag kontrollera mätaren visar man att man har koll: “Sno inte min el, jag är inte en dum utlänning.”

Men detta räcker inte för att ha elektricitet 24 timmar per dygn. Liberia är ett av många länder i världen som har ständiga strömavbrott. Då måste man dra igång generatorn. Och då måste man ha bensin till generatorn. Köper man bensin och ställer in i generatorrummet är man en dum utlänning. Då kommer bensinen vara borta nästa dag. “Vakterna tjänar bara 70 dollar i månaden, de kan inte leva på det, de snor bensin”, förklarar James snällt och jag förstår. Numera står bensindunken i mitt badrum.

* * *

Man lär sig också att lagra vatten i dunkar. Vattnet kan ta slut när som helst och det är inte säkert att vakten som jobbar just då vet hur han ska kicka igång rören.

Vill man kunna laga mat vilken tid som helst på dygnet behöver man inte en vattenkokare eller elplatta – man behöver en gasspis. Gastankens huvudkran ska man skruva av och på varje gång man använder den. Annars står den och pyser gas och gas är, precis som elen, lika dyr som om den vore en juvel.

Allt detta har varit lätt att lära sig. Svårare har det varit att lära sig att det följer vissa saker med att bo i en lägenhet bakom murar. Vilket jag måste göra. Av säkerhetsskäl. Det följer att du får en status. Vakterna öppnar och stänger porten. Vakterna bär in dina kassar när du har varit och handlat. Vakterna slänger dina sopor, bär dina väskor, tvättar din tvätt. Har koll på när du är hemma och vilka som går in och ut ur din dörr.

* * *


Jag vet inte hur allt detta påverkar mig. Som människa. Som journalist.

När borta blir hemma.

När det främmande blir det normala.

 

 

apartment2
Arbetshörna inrättad i vardagsrummet. Till höger på skrivbordet: tårgas och elpistol. Efter att ha blivit knivöverfallen på stranden lär man sig att inte gå ut på osäkra platser utan skydd. 

Dela på Facebook
Tweeta