Hon är så modig. Denna lilla varelse. Jag vet vad hon sett på sjukhus tidigare. Ebola. Död. Scener som ingen människa ska behöva bevittna, speciellt inte ett barn.
Först är hon tyst. Vågar inte prata. Vill läkaren kanske henne illa? Ska något hemskt hända? Igen?
Jag förklarar att läkaren ska hjälpa henne. Att vi alla ska göra vad vi kan. Att inget ska göra ont. ”Älskling, allt ska bli bra”, viskar jag i hennes öra och pussar henne på pannan.
* * *
Efteråt undrar jag om jag sa fel. Om jag lovade för mycket. Det är när läkaren ställer sin diagnos som jag tänker så. Som allt inom mig faller.
Glorias högra öga har, efter att hon blev utskriven från ebolakliniken, blivit infekterat och skadat av infektionen. En tredjedel av alla som överlevt ebola har liknande följdsjukdomar – de får infektioner i ögon, öron, blir blinda, döva, tappar aptit, blir deprimerade, har ont i kroppen, svårt att sova. En tredjedel av alla överlevare. Det är tusentals. Och det är inget som världen och medierna har uppmärksammat. För ebolan är väl över nu?
För Gloria är ebolan inte över. Hon sitter i sin klänning i undersökningsstolen när läkaren ger sin dom. Lyssnar tyst. Hon har till följd av infektionen fått starr, men det är ingen starr som går att operera. Det är en starr som har tagit sig genom ögonlinsen och ner till ögonbottnen. Samtidigt har vätskan som håller upp trycket i ögongloben blivit förtunnad och runnit ut.
* * *
Resultatet är att ögat hänger och hotar att kollapsa tillbaka in i ögonhålan. Det är ett smärtsamt tillstånd, det både gör ont och känns som man ständigt har grus i ögat. Det har också gjort henne blind.
När läkaren håller upp två fingrar framför Glorias högra öga reagerar hon inte. Hon ser dem inte. Fast fingrarna är precis framför ögat. Jag ser. Men vill inte. Vill inte se. Inte detta.
Jag frågar efter behandlingar och möts av huvudskakningar. I värsta fall kan ögat behöva opereras bort och ersättas av en protes. Vi ska nu försöka med steroider och antiinflammatoriskt och smärtstillande. Sedan ska läkaren titta på henne igen. Men hoppet är inte att återfå synen. Hoppet nu är att återfå trycket, att lindra smärtan.
