Annons

Magda Gad
Magda Gad är internationell frilansjournalist och debattör. Här tar hon med dig till världens bortglömda platser och ger dig sanningarna som politikerna inte vill avslöja. Frågor och förslag på granskningar mejlas till gad_media@hotmail.com.

Annons
 

Människorna du aldrig hade fått läsa om

Gloria6

När jag träffade Gloria första gången var det två dagar kvar tills jag skulle åka hem till Sverige. Jag hade varit i Liberia nästan tre veckor – ovanligt lång tid för en reportageresa. Nu var tiden slut. Och Gloria ville dö.

Gloria satt i ett lapptäcke av korrugerad plåt som kallades skjul. Hon hade förlorat sin mamma, pappa, mormor och fem syskon – allt på två veckor. Hon var hungrig. Hon ville inte leva. Hon tyckte att det bästa vore om hon också begravdes.

– Jag vill dö! Jag vill också dö! Jag vill bara dö! skrek hon med en liten röst som slog sönder varje cell i min kropp.

* * *

Mitt uppdrag var att åka hem. Att åka hem och skriva om detta enda möte med Gloria. En femårig flicka som förlorat allt och alla i ebola, som själv varit sjuk, som nu ville dö.

En snabb artikel som säkert skulle få många klick. En offerhistoria. Med ordet ebola i. Utan någon egentlig kontext. Utan några svar på vem Gloria egentligen är, varför just hennes familj drabbades av viruset, varför ingen hjälper henne, varför de sociala skyddsnäten i landet inte fungerar, varför hon en dag inte skulle kunna börja i skolan. Varför även många andra barn i Liberia, som inte drabbats av ebola, har liknande problem. Bara det att vi aldrig får läsa om dem.

Ingen tidning skickade tillbaka mig till Liberia igen efter den första resan. Jag hade redan varit på plats ovanligt länge, nästan tre veckor. Normalt åker reportrar en vecka, eller ännu kortare tid. Nu var det två dagar kvar tills jag skulle åka hem, och Gloria ville dö.

* * *

Jag tog då ett beslut som låg utanför mitt journalistiska uppdrag, som jag såg det då. Jag tog beslutet att själv åka tillbaka. För att följa upp vad som hände med Gloria. Och alla andra barnen jag träffat på.

Men resan tillbaka kom inte alls att bli något som låg utanför journalistiken. Som bara var humanitärt. Tvärtom. Det var när jag reste tillbaka som det blev riktigt intressant journalistik.

Det var när jag reste tillbaka och började spendera månader i landet som jag började förstå det. Som jag förstod att allt inte handlade om ebola. Som jag förstod att jag inte behövde vara rädd för ebola – över 99 procent av liberianerna har aldrig haft ebola. För de flesta i Liberia handlar problemen om helt andra saker än ebola.

* * *

Det var när jag slutade att bara besöka ebolakliniker och följa begravningsteam och träffa eboladrabbade som jag såg det riktiga Liberia. Som jag såg människorna som bor i landet.

Jag träffade femåriga Marielle. En liten tjej som ingen ville ha. Som var satt på barnhem. Som togs om hand av Esther. Esther som tar hand om barnen som ingen vill ha. Som ingen frågar efter. Som inte är intressanta varken för hjälporganisationer eller medier eftersom de aldrig haft ebola.

I en knarkarkvart bakom Center Street träffade jag Aaron. Aaron som tycker att ebola är det minsta problemet i världen. Aaron som hade ett stort hål i foten och som stjäl allt och röker allt och nu är döende för att den enda energi han stoppar i sig heter kokain.

* * *

I kvarten lärde jag också känna Generalen. Generalen vars överarmar är en meter breda. Generalen som känner alla som lever utanför lagen i Monrovia. Som gav mig kontakter i ghetton som varken hjälporganisationer eller FN-personal kan komma in i.

Jag träffade Barbara som har kondomer och kokain i behån. Som det kostar 14 kronor att ligga med. Som förlorade sina föräldrar under kriget.

Och Dennis vars bästa vän under kriget hette AK-47. Dennis som var barnsoldat och såg sin mamma bli misshandlad i en vägspärr. Dennis som inte minns vad som hände i går men som minns varje strid under kriget.

* * *

Ni läsare blev också engagerade. Ni hjälpte till att betala skolavgifter för 30 föräldralösa barn. Ni hjälpte till med kläder och skor och mobiltelefoner och skolmaterial och leksaker. Gloria fick inte bara det – hon fick också ett hus.

Liberia var inte längre ett okänt land som drabbats av ebola. Liberia blev för många ett land som man nu kunde peka ut på kartan. Och inte bara peka ut på kartan – man kunde också berätta om människorna som bodde där.

Detta hade aldrig hänt om journalistiken inte fick ta tid. Om inte journalistiken fick ta tid att hitta andra vägar. Att hitta de dolda rösterna. Den dolda kontexten.

* * *

Tänk nu tanken vidare.

Att detta gäller inte bara Liberia.

Detta gäller hela världen. Med den snabba journalistik vi har i dag som inte får ta tid och som inte får kosta. Vad händer i världen utan att vi aldrig får veta? Vilka människor får vi aldrig läsa om? Det är därför som jag och Martin Schibbye och övriga medgrundare till Blank Spot Project vill göra ny utrikesjournalistik. Utrikesjournalistik utan gränser. Vill du vara med och göra den möjlig? Det kan du göra här.

  CAFÉ på Facebook    CAFÉ på Twitter    Café på Instagram    Café på Youtube    Café på Spotify
Dela (0)
Tweeta
 

Annons

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Annons

Laddar