Magda Gad

Magda Gad

Magda Gad

Magda Gad är internationell frilansjournalist och debattör. Här tar hon med dig till världens bortglömda platser och ger dig sanningarna som politikerna inte vill avslöja. Frågor och förslag på granskningar mejlas till gad_media@hotmail.com.

Maktlösheten, skammen och livets lott

Magda Gad  |  Publicerad 2015-01-05 18:53  |  Lästid: 3 minuter
skola

Jag känner mig maktlös varje dag i Liberia. Jag träffar ebolaarbetare som inte får lön trots att miljarder flödar in i landet. Jag träffar sjuka som dör för att de inte får vård. Jag träffar barn som svälter.

Jag känner maktlöshet och jag känner mig arg och jag får kämpa för att hålla hoppet uppe. Men det finns en känsla som är värre än allt detta.

Skammen.

* * *

Jag har känt riktig skam två gånger i Liberia. Första gången var i november, när jag bodde på hotell och en frivillig, liberiansk fältarbetare stapplade in i lobbyn. Himlen var svart den kvällen, regnet hällde ner som om någon vänt upp och ner på Atlanten och han var blöt. Hans telefon ringde ihärdigt. Till slut frågade jag:

– Vem ringer?

Han svarade:

– Ebolaoffer som inte har mat.

Och så berättade han om ett hembesök han gjort, hos en barnaskara som förlorat sina föräldrar och blivit kvar med ingenting. Den yngsta var fyra månader och hade inte ätit på en dag. De äldre syskonen hade lagt bebisen på rygg och hällt vatten i munnen för de hade ingen mjölk. Mjölk som fattas i ett land där miljarder flödar in.

Vi pratade om barnen som blivit föräldralösa och inte kan betala sina skolavgifter och kommer tvingas sälja något, eller sig själva, på gatan istället för att uppleva sin första skoldag. Jag berättade att i mitt land är skolan gratis. Att man kan läsa till läkare utan att betala en enda skolavgift.

Han tittade på mig och visade tydligt att han tyckte att det var ett mycket dåligt skämt. När det gick upp för honom att det var sant satte han båda händerna för ansiktet – och grät. Jag fylldes av en skamkänsla jag aldrig tidigare upplevt och han gick tillbaka ut i regnet.

* * *

Han och jag är vänner i dag. Han har tagit mig till barnaskaran med bebisen och han har visat mig Monrovias undre värld. Det var Amos, han som blev min “vita kanin”.

För några dagar sedan var vi och hälsade på några föräldralösa barn i korrugerade plåtskjul. Det var andra gången jag fylldes av skam.

Jag hade med mig en säck ris och lite kläder. I Liberia säger man inte bara “tack”, i Liberia håller man tal. Även små barn kan ställa sig upp och hålla tal. De har en stark muntlig tradition som inte vi har.

Grannar höll tal och barn höll tal och Amos höll tal. Jag är inte bra på att hålla tal. Jag brukar mumla något i stil med “god bless you”, eftersom gud är viktig här, och “thank you too”. Men den här gången hade jag faktiskt något som jag ville säga. Det jag sa var ungefär:

– Det viktigaste av allt är utbildning. Om ni utbildar er så kan ni bli vad ni vill. Ni kan jobba med spännande saker och resa till andra länder. Så alla måste gå i skolan.

Det blev tyst. Det blev mer än tyst. Det blev tystare än på ett bårhus.

Alla tittade på mig som om jag var en utomjording och det var då det gick upp för mig – de här barnen har aldrig träffat någon sådan vuxen. De har aldrig träffat en liberian som utbildat sig och som jobbar med spännande saker och reser till andra länder. De har aldrig ens tänkt att det skulle kunna vara en möjlig dröm för dem.

Jag skämdes och jag skämdes och jag stod där och allt jag kunde tänka på var när Birgit Friggebo ville sjunga “We shall overcome” i Rinkeby.

Var jag en Friggebo?

* * *


Jag famlade efter något i mig själv och det enda jag hittade att greppa tag i var precis det jag just sagt. Det går inte utan utbildning. Utan utbildning kan inte situationen för Liberias barn förändras. Utan utbildning kan inte Liberia förändras.

Så jag lyfte hakan och jag sa det igen:

– Utbildning är det viktigaste av allt. Utan utbildning kan ni inte förändra era liv och utan utbildning kan inte Liberia förändras. Om ni lovar att gå till skolan så ska jag hjälpa er med skolavgifterna.

Jag vet inte om det var ett tecken. Jag tror inte på tecken. Men nästa dag meddelades det att skolorna ska öppna igen i februari, efter att ha varit stängda under epidemin.

Jag kommer hålla mitt löfte till barnen. Om inte jag som dragit världens vinstlott vågar ha en dröm och vågar tro, hur ska barnen som dragit världens nitlott våga ha en dröm och våga tro?

* * *

Vill du hjälpa mig hålla löftet till barnen? Sätt in valfritt belopp på mitt konto i SEB: 5206-00 513 55 och märk insättningen "Skola", jag följer upp här på bloggen!

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2015-01-05 20:58