Magkänslan som blev ett hus
Grunden lades på en vecka. Inte bara grunden till ett hus. Grunden till hopp, liv.
Den där känslan i magen. Intuitionen. Jag har ju alltid känt den. Hur den kan bli varm. Hur den kan spritta. Hur den kan knyta sig. Hur den sjunger ikapp med hjärtat. Många gånger har jag känt det där – hur magkänslan och hjärtats röst pratar med mig, drömmer, vill att jag ska gå åt ett visst håll – och sedan har jag låtit hjärnan ta över. Hjärnans logik, hjärnans kalkyl, hjärnans rädsla.
När jag skulle åka till Liberia i oktober förra året var jag rädd. Trodde jag skulle få ebola och dö. Såg framför mig hur min kropp sprutades med klorin, packades ner i en extratät liksäck, brändes. Utan att jag skulle få en chans att säga adjö till mina älskade. Men magen och hjärtat sa – åk. Åk Magda. Åk till Liberia. Det finns en viktig historia där som du måste berätta. En historia som är större än du.
Jag litade på den rösten. Jag åkte. Jag fann en historia. När jag skulle åka hem fann jag barnen. Barnen som ingen hade. Återigen pratade magen med mig. Den sa – du ska komma tillbaka. Den sa – du ska ta hand om barnen. Jag åkte tillbaka. Följde intutionen.
* * *
Jag följde värmen, sprittandet. Lät magkänslan bli min kompass. Upptäckte att hjärnan hade fel. Att rädslan hade fel. Det var inte död som väntade. Det var liv. Ett hem. Kärlek. Något som var mycket större än jag.
När jag står utanför Glorias hus i Monrovia ser jag det framför mig. Resultatet av magens och hjärtats röst. Ett hus. Hjärnan sa – inte kan du bygga ett hus i Liberia, Magda. Det är jättedyrt. Du vet inget om byggprocesser och bygglagar i Liberia. Men jag lyssnade inte på hjärnan. Magen och hjärtat skrev på kontraktet. Ett hus. I utbyte mot 21 300 USD. Knappt 180 000 kronor.
Jag har suttit i möten med byggherrar, med ministrar, jag har skaffat en advokat (på bild till vänster med Gloria), registrerat företag i Liberia, lärt mig om ägarskap, om skatter, förstått hur tjänstemän gör för att få pengar under bordet, hur stor en septitank behöver vara, hur ofta man behöver serva en vattenpump.
Men framför allt har jag lärt mig hur det känns att se ett hus byggas till elva barn. Ett hus som kommer hålla europeisk standard. Hur det känns att se hoppet tändas i barnens ögon. Hur det känns att lyssna på deras drömmar. En vill bli läkare. En vill bli affärskvinna. En vill bli fotbollsspelare. Drömmar som plötsligt känns möjliga. Det är något som är större än jag. Större än mina rädslor. Det är magens och hjärtats magi. Livets magi. En magi som finns i alla oss.
Allt vi behöver göra är att lyssna på den. Lita på den.
Så här såg det ut i tisdags. Det gamla huset, det gul-blå, som kallas Svenska ambassaden, ska barnen hyra ut.
Och så här såg det ut i torsdags. I dag lördag ska det ha nått taknivå.
