Annons

Magda Gad
Magda Gad är internationell frilansjournalist och debattör. Här tar hon med dig till världens bortglömda platser och ger dig sanningarna som politikerna inte vill avslöja. Frågor och förslag på granskningar mejlas till gad_media@hotmail.com.

 

Lawrence, 6 månader, dog i dag

baby1
Rebecca förlorade sitt enda barn i dag. 

Barnaktuen i Monrovia är full av liv. Inifrån salarna hörs bebisskrik, mammor i färggranna tyger böjer sig över de små händerna och fötterna, ömmar med blickarna och byter blöjor och vyssjar. ”Såja min lilla, allt ska bli bra.” Från väggarna tröstar glada seriefigurer, målade med stora näsor och munnar.

Men i rummet till vänster om ingången är det tyst. Härifrån hörs inga skrik och inget mammavyssjande. Inga seriefigurer är målade på de smutsgula väggarna. På trädörren står det: Isolering. Här är trösten för sent ute.

Innanför dörren ligger Lawrence på rygg på den enda britsen. Han har en blöja på sig och hans ljusblå t-shirt täcker ansiktet. Han behöver inte längre luft. Han blev sex månader. Klockan 12.45 i dag slutade han andas.

* * *

För tre dagar sedan andades Lawrence. Han åt och han skrattade så han kiknade och han sov med sin mamma Rebecca.

Från en timme till en annan orkade han inte längre göra det. Nästa dag blev han ännu tröttare.

I morse lyfte Rebbeca upp sin son och bar honom till sjukhuset.

När de kom fram dog han.

Barn under fem år överlever nästan aldrig.

* * *

– Han var mitt enda barn, säger Rebecca med en röst som inte bär längre än till hennes fötter.

Hon står stel utanför isoleringsrummet. Ögonen tittar på ingenting, de är bleka som om det har dragit in moln över dem.

– Han blev sjuk, säger hon med den svaga rösten.

På en bänk en bit bort sitter Lawrence mormor och slår armarna om sig och gråtskriker och kurar ihop sig som om hon försöker hålla om sig själv.

De får inte hålla om varandra.

Det får inte hålla om Lawrence.

De vet inte vad de ska göra och går sönder på varsitt håll.

* * *

Sjukhuset gör vad de inte ska göra den här gången. De gör det humana.

De släpper in familjen i rummet och de låter dem bära ut Lawrence.

Men först sträcker de över dubbla handskar.

När Rebecca kommer in och får se sin baby bryter tårarna igenom de molniga ögonen. Hon jämrar sig och hon grinar och ansiktet förvrids i fasa. Hon böjer sig ner och hon packar ihop de saker som hon i morse tog med sig hit – en necessär, tvättlappar, blöjor.

Lawrence viras in i ett lakan och sin filt. Med byltet i famnen går familjen ut från barnakuten och ut på gatan och försvinner iväg i Monrovias röda damm.

* * *

Så länge som jag kan se dem håller de avstånd till varandra.

Ebola tar inte bara liv utan hindrar också sina offer från att trösta och sörja.

Och när de kommer tillbaka hem gör samhället resten – stigmatiserar dem.

baby2Lawrence mamma och mormor får inte trösta varandra och står handfallna utanför isoleringsrummet. 

baby4Sakerna som Rebecca tog med till Lawrence packas ner igen. 

baby5Lawrence läggs i sin filt. 

  CAFÉ på Facebook    CAFÉ på Twitter    Café på Instagram    Café på Youtube    Café på Spotify
Dela (178)
Tweeta
 


DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Laddar