Första gången jag träffade Gloria ville hon dö. Hon hade förlorat sin mamma, pappa, mormor och fem syskon i ebola – allt på två veckor. Hon hade varit sjuk själv också men överlevt. Ingen kompis ville komma och leka med henne. Jag hittade henne i ett skjul och hon sa om och om igen att hon ville dö. ”Nu vill jag också dö, jag vill dö, jag vill bara dö.”
Andra gången jag träffade Gloria ville hon inte längre dö. Hon hade ett hus nu – det blågula huset som alla här kallar The Swedish Embassy, byggt tack vare insamlingen.
Ett liv räddat. Nu lever Gloria.
* * *
Gloria och jag har firat jul i dag.
Vi har kramats. Vi har skrattat. Vi har ätit ris med stark kycklinggryta i huset.
Vi har firat med de andra överlevarna och vänner till familjen. Vi har pratat om livet.
* * *
Men det var inte det bästa.
Det bästa var Glorias julklapp till mig.
Hon sa att hon ville ge mig något, men att hon inte hade pengar. Och inga saker. Så hon hade funderat: Vad kunde hon ge mig?
* * *
Hon gav mig något som inte kostar pengar. Hon gav mig något som inte är en sak.
Hon gav mig ett namn.
Ett liberianskt namn. Ett namn som tillhör samma stam som hennes.
Jag heter numera Janjay. Det betyder ”blessing”.
Det är den finaste julklapp jag någonsin fått. Och nästa gång jag kommer till Liberia vill Gloria att jag bor med henne i huset.
Jag undrar så när det kommer bli och hur hon kommer må då.
Glorias julfest.
Hur ska jag kunna åka från den här tjejen? Jag är fortfarande livrädd för att hon ska hamna där de flesta föräldralösa barn i Liberia hamnar: de blir våldtagna, de blir tonårsmammor, de börjar med droger, de blir beroende, de hamnar på gatan och säljer sex. Som Barbara och Nene.