Jag åker inte hem

När jag kom ner på stranden i dag var solen formad som en perfekt rektangel. En röd rektangel som gömde sig mellan två raka moln. Jag stannade upp i sanden och jag tittade på det magiska och jag lyssnade på havet och jag visste att det var rätt.

Det beslut jag just tagit var rätt.

* * *

I en känd film följer huvudrollsinnehavaren the white rabbit. Den vita kaninen. Den leder honom till andra världar och andra dimensioner där andra spelregler och gränser gäller.

Jag har en vit kanin här.

Han heter Amos och han växte upp som föräldralös och hemlös och han rör sig fritt mellan alla dimensioner och han känner inga gränser. Jag följer honom och han leder mig djupare och djupare in i Liberias avgrunder och vi skrattar och han säger: "Liberia is a messy country!" och jag svarar: "I love this messy country!" och han säger att snart kommer jag få ett liberianskt namn och vi gör allt det som jag inte ska göra. Vi åker de små gula taxibilarna och vi åker i vinliga tuktuks och vi promenerar i det ljumma mörkret och vi går in i gränderna där inga ebola-regler gäller och vi slår ihop handflatorna i high fives. När vi går förbi en svart dörr med rytmer bakom och jag frågar om vi kan gå in så frågar han inte varför – han öppnar dörren.

Vi rör oss utanför de upptrampade journaliststigarna och ju längre bort jag kommer desto mer förstår jag.

Jag förstår att det behövs lång tid för att förstå.

* * *

Hemma är en annan värld. Hemma köps det julklappar och skinkor och kokas kola. Luften är kall och klar mot huden och man följer reglerna, ja, de flesta i alla fall, och jag förstår inte hur jag ska kunna gå runt där med den värld jag har inne i huvudet.

Jag förstår inte hur jag ska kunna åka hem och äta julskinka och tjockna till i soffan när barnen är kvar här. När Gloria är kvar här. När Gloria och de andra barnen för första gången i sina små liv ska fira jul utan sin mamma och sin pappa och sin mormor och sina syskon.

* * *

Därför kom jag inte göra det. Jag kommer inte åka hem. Jag kommer vara kvar här och fira jul med Gloria.

Jag kommer avsluta mitt arbete här och mina drömmar och mina mardrömmar.

Sedan jag kom hit har jag blivit överfallen av en man med kniv, jag har sett en baby dö, jag har varit i Monrovias fängelsehålor, jag har varit med och begravt ett barn, jag har upplevt den största misären och den största lyckan.

Allt detta har hänt på en vecka.

* * *

Senast i går åt jag middag och sa: "Jag har inte haft några mardrömmar om det här."

Nu har jag haft det.

I natt drömde jag, om och om igen, att jag stod uppklämd mot en vägg och att en lastbil som skulle parkera längs med den inte såg mig och att lastbilssidan kom närmare och närmare och att jag inte fick luft och att jag inte kunde skrika på hjälp och att jag förstod att jag skulle kvävas och klämmas sönder.

När jag vaknade hade jag knivmannen i tankarna.

Det var känslan av maktlöshet som kom tillbaka i sömnen.

Jag känner mig maktlös varje dag när jag är här.

Men den riktiga maktlösheten skulle jag känna om jag inte var här.

* * *

Jag är där jag ska vara.

Jag följer den vita kaninen. I landet där solen hänger som en perfekt rektangel på himlen.