Annons

Magda Gad
Magda Gad är internationell frilansjournalist och debattör. Här tar hon med dig till världens bortglömda platser och ger dig sanningarna som politikerna inte vill avslöja. Frågor och förslag på granskningar mejlas till gad_media@hotmail.com.

Annons
 

I dag har vi begravt ett barn

marie Marie Tamba, 15, bärs ut från sitt hus där hon dog i ebola kl 20 i går kväll, dagen före Lucia. 

 

Jag har varit i Monrovia mindre än 13 timmar när jag står framför ett lik. Det är den sortens lik man inte vill se. Ett barns lik. En liten flicka.

– Min brorsdotter är död! skriker hennes farbror Williams.

Trokon, en ung man med högt skurna kindben som är ledare för ett begravningsteam, lyssnar på mannen som behöver få ur sig sin sorg. Sedan ser han honom rakt i ögonen och understryker med tydliga armrörelser:

– Jag är ledsen. Jag vet vad det innebär att förlora någon som man älskar. Men vi måste följa reglerna. Vi begraver inte kroppar, vi kremerar. Vi kommer ta den lilla flickan till den plats som regeringen har anvisat, utanför staden.

Farbror Williams ansikte förvrids i smärta.

– Vi har redan grävt graven! Vi ska begrava henne själva! Nu har hela området samlats här för att ni har kommit hit med alla de här ambulanserna och gjort en sån stor sak av det här!

* * *

Ett hundratal ögonpar följer oss över den dammiga gården, blickarna är allt från förtvivlade till arga. Att ett begravningsteam kommer in i ens grannskap är som att den stora, svarta döden kommer in i ens grannskap. Familjen som drabbats kommer brännmärkas som ”ebola-familjen” och stötas ut från gemenskapen. Därför ljuger de.

– Hon hade varit sjuk i flera månader. Det var inte ebola, säger farbrodern.

Trokon frågar:

– Hade hon feber, smärta …?

– Nej! avbryter farbrodern som om han inte ens vill höra dessa ord nämnas.

En man som har en flaska handsprit nedstucken i sin välstrukna skjortficka stiger fram och harklar sig:

– Jag är medlem i smittspårningsteamet här i området. Den här flickans far dog i ebola för en månad sedan. Hon har senaste dagarna haft feber, muskelvärk, svaghet, viktnedgång och ont i halsen.

Det blir tyst på gården. Allt detta är symtom på ebola.

* * *

Förhandlingarna börjar. Trokon har gjort det här fler gånger än han kan minnas och går rakt på sak:

– Ni är inte hälsoarbetare. Ni kan inte veta vad hon dog av. Vi kommer ta ett prov på henne, men det svaret kommer inte förrän om ett par dagar. Ni kan inte ha kroppen liggandes här i två dagar. Det kommer börja lukta och ingen kommer kunna bo här och ingen kommer kunna äta här. Och ni kommer inte våga röra henne eftersom ni vet att detta kan smitta alla. Vi kan inte tvinga er, man jag föreslår att ni låter oss ta hand om den här situationen.

De äldsta männen ställer sig i en cirkel med huvudena ihop. Efter en stunds överläggning säger farbrodern:

– Vi vill att hon begravs här. Ni kan göra det åt oss.

* * *

För en månad sedan hade detta varit omöjligt. Då brändes alla kroppar. Nu tar Trokon upp sin telefon, ringer en överordnad och återkommer med besked:

– Ok, om ni har grävt en grav som är mer än en manslängd djup så gör vi det.

Arbetet går fort. Teamet drar på sig skyddskläder. Innan Trokon sparkar upp dörren till det vita huset ber de en bön och gör korstecknet över bröstkorgarna – sedan dröjer det inte mer än ett par minuter förrän de bär ut flickan på båren. Sprayaren kommer ut sist i ett moln av klorin.

Vägen till den sista vilan är kort. Djupet godkänns. Flickan lyfts ner och graven skyfflas hastigt igen. Den svarta döden skyfflas igen.

* * *

Snart kommer hon dyka upp som en siffra i statistiken. En siffra som inte kommer bekymra omvärlden. Inte så länge som statistiken håller sig på en utplanad nivå.

Vid utkanten av kyrkogården står en kvinna som inte vill gå fram till graven. Hon orkar inte. Hon har inte fått se flickan. Hon har inte fått säga hejdå. Hon drar upp sin lilamönstrade klänning över ansiktet så att ena bröstet blottas och vrålar bakom tyget. Hela kroppen vrider sig i gråt.

För henne är flickan inte en siffra i statistiken. För henne är flickan en dotter.

Hennes namn var Marie Tamba. Hon var 15 år. Hon tyckte om att hjälpa sin mamma på marknaden.

 

marie9Trokon är ledare för begravningsteam nummer 5 i Monrovia. Jag har döpt om dem till Team High Five. Varje dag åker Trokon och hans killar ut i Monrovias förorter och övertygar människorna om att deras avlidna älskade måste begravas på ett säkert sätt. Trokon har mycket tålamod, men han är också mycket envis. Två faktorer som är nödvändiga för att lyckas med hans jobb. 

 

marie2 I den här påsen ska ebola-proven läggas. Ett blodprov och ett topsprov. Att ta dessa prover från en död kropp är att riskera sitt eget liv. 

 

marie5 Ett ebola-lik är en smittbomb. Mycket smittsammare än en person som är sjuk i ebola. När personen dör kryper alla virusmaskar upp till huden för att söka efter en nya kropp. Killarna har dubbla lager handskar, båda är tejpade runt handlederna.

 

marie7 Dio, 23, har fått uppgiften att hoppa ner i graven och ta emot Maries liksäck. Det är inte många som vill ha hans jobb, men Dio vill rädda sitt land. Därför är han Time Person of the Year.

 

marie6 Maries mamma skriker och gråter och gömmer ansiktet bakom klänningen. Hon vill inte gå fram till graven utan står vid ingången till kyrkogården. På grund av smittrisken har hon inte fått se Marie och inte fått säga hejdå. Nu skyfflas graven snabbt igen, och hennes dotter är borta. Maries pappa dog i ebola förra månaden. Nu är mamma ensam kvar med gravarna. 

* * *

Foto: Magda Gad

  CAFÉ på Facebook    CAFÉ på Twitter    Café på Instagram    Café på Youtube    Café på Spotify
Dela (0)
Tweeta
 

Annons

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Annons

Laddar