Annons

Magda Gad
Magda Gad är internationell frilansjournalist och debattör. Här tar hon med dig till världens bortglömda platser och ger dig sanningarna som politikerna inte vill avslöja. Frågor och förslag på granskningar mejlas till gad_media@hotmail.com.

Annons
 

Hemma med Gloria

gloria

Jag är hemma nu. Jag har inte fötterna i snöslask. Jag har fötterna i het sand och över mig sträcker sig palmerna som skyddande armar och vågorna slår in och berör varje millimeter av mina sinnen.

Känslorna är inte begravda någonstans långt därinne, som i en frys som kommer tina någon gång till våren, utan de ligger utanpå huden.

Varje minut betyder något, varje minut är värdefull, varje minut rör om i själen. Så har jag känt ändå sedan jag landade i mörkret i Monrovia och åkte hem till Gloria.

* * *

När man landar i Monrovia på kvällen ser man inga ljus. Staden är mörk. Och het. Huden blir varm och salt och håret fuktigt.

Flygplatsen är liten som en hangar och trots att inget ser ut att vara ordnat får man väskorna och är ute från både immigration, tull och flygplats snabbare än i valfritt i-land.

– Magda, ska vi inte åka förbi Gloria nu på en gång! ropade Amos förtjust från baksätet när vi var på väg ut i den liberianska natten i den fullpackade bilen.

* * *

Liberia kändes just då som just liberty, som frihet, och jag skrek och jag skrattade:

– Yes Amos, let’s go to the Swedish Embassy!

Det kallas ju så nu, Glorias blågula hus. Den svenska ambassaden. Som byggdes till henne när hon ville dö. Som nu är som ett Pippi Långstrump-hus med föräldralösa barn som försöker hitta tillbaka till livet efter ebolan.

* * *

Och nu finns verkligen livet här.

Det var kolmörkt när jag satte mig i en stol utanför huset men den lilla figur som kom springande som en pil gick inte att ta miste på.

Liten och så full av liv med kjolen fladdrande kring benen och armarna som stack rakt ut och den varma kroppen som hoppade upp i min. Kroppen som har överlevt att förlora mamma och pappa och mormor och fem syskon. Kroppen som har överlevt ebola. Kroppen som inte längre vill dö. Kroppen som vill kramas och som gick med mig hand i hand och tittade med stora ögon in i bakluckan och såg alla väskorna och lyssnade när jag berättade om de fina klänningarna och sakerna hon ska få. Som hoppade upp och satte sig på kanten av bakluckan och bara log. Log i natten där varje minut betyder något. Där varje minut tidigare försökte ta livet av denna älskade unge. Där varje minut nu är så värdefull att det känns i hela kroppen och rör om i själen.

  CAFÉ på Facebook    CAFÉ på Twitter    Café på Instagram    Café på Youtube    Café på Spotify
Dela (786)
Tweeta
 

Annons

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Annons

Laddar