Annons

Magda Gad
Magda Gad är internationell frilansjournalist och debattör. Här tar hon med dig till världens bortglömda platser och ger dig sanningarna som politikerna inte vill avslöja. Frågor och förslag på granskningar mejlas till gad_media@hotmail.com.

 

För tungt för Miatta

miatta

Jag brukar alltid säga att femåriga Gloria var anledningen till att jag bestämde mig för att stanna i Liberia. Det är sant. Men Gloria var inte det första barnet jag träffade som förlorat sina föräldrar i ebola. Hon var inte det första barnet som fick min själ att gråta.

Det var Miatta. Jag träffade henne första gången i november i ett mörkt betongrum i Tubmanburg i västra Liberia. Jag var där och jobbade på en ebolaklinik i djungeln och sista dagen mötte jag henne. Flickan som trasade sönder något i mig.

Jag hade sett patienter som kom gående in på kliniken och några timmar senare kräktes blod och dog. Jag hade sett patienter som långsamt torkade ihjäl. Det var jag förberedd på och kunde hantera. Med Miatta var det något annat.

* * *

Miatta var inte döende. Döden kan man inte göra något åt. Miatta levde men det var ett liv som plågade henne mer än om hon hade varit döende. Är man döende ska plågan ta slut.

Miatta såg inget slut. Hennes mamma, pappa och storasyster hade dött i ebola och hon var nu ensam kvar som familjeförsörjare – 16 år gammal och utan inkomst.

Hon var skyldig hyresvärden flera månaders hyra, hon hade blåmärken på kroppen, hon var smal. Hennes syskon Jenneh, 12, och Musa, 5, klängde runt henne och hennes son, Larmie, 1 år, ville ha tutte. Det ville även hennes lillasyster Hawa, 7 månader, som hon också ammade. Någon pappa fanns inte närvarande, ingen visste hur hon hade blivit gravid.

* * *

Jag betalade hyran hon var skyldig och ordnade så att Miatta och småttingarna fick flytta till en by en bit bort. Där var hon skyddad. Miatta, Jenneh och Musa har också fått sina skolavgifter betalda, och de har fått mat, kläder och leksaker.

När jag träffade dem i december var Miatta glad. Hon strålade och skrattade. Var glad för sitt nya rum. Men hon hade inte klarat av att ta hand om lilla Hawa. Det var tillräckligt för henne med en bebis. Hawa hade fått flytta till en annan kvinna.

I går träffade jag Miatta igen. Någon ringde mig och sa att något hänt. Att något inte var bra. Så i går morse åkte jag till västra Liberia.

* * *

Det har varit för tungt för Miatta. Sorgen har slagit över henne, ansvaret har varit för stort, depressionen tog över.

För två veckor sedan fick hon flytta till ett skyddat boende. Sonen Larmie är med henne. Miatta får terapi, någon annan tvättar, någon annan städar, någon annan lagar mat.

Miatta får vila. Jag tog med en påse kläder till henne, lite smycken, fickpengar och mobiltelefon. Vi pratade om livet och vad som ska hända nu. På måndag öppnar skolan och hon ska flytta tillbaka till byn och måste återigen ensam ta hand om syskonen och sonen. 16 år gammal. Utan inkomst.

Kanske blir det Miatta som får mig att stanna kvar denna gång.

 

 

miatta1

  CAFÉ på Facebook    CAFÉ på Twitter    Café på Instagram    Café på Youtube    Café på Spotify
Dela (223)
Tweeta
 


DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Laddar