Faster lärde Zawu sälja knark

Magda Gad | Publicerad 2015-02-10 17:13 | Lästid: 3 minuter

Till den här delen av West Point, den största slummen i Liberia, en plats där bara mardrömmar blir verklighet, kan man inte gå ensam. Jag har gått till den knarkarkvart jag brukar besöka i en annan del av staden och bett bossen där, Generalen, att hjälpa mig. Han har lovat att fixa min säkerhet och skickat med mig en av sina killar, en före detta barnsoldat från Sierra Leone.

Den före detta barnsoldaten är klädd i en gammal t-shirt med stora revor i, som om någon skurit upp den. Han slingrar sig med sina beniga lemmar bland den korrugerade plåten och skiten. In i Monorovias gömda värld. En värld där människor bajsar mellan skjulen, dödar varandra mellan skjulen, begraver varandra mellan skjulen.

Han behöver inte berätta för mig när vi är framme. Vi har kommit till en liten inträngd yta mellan rostig plåt där människor med tomma ögon sträcker ut sina hungriga armar mot de små plastbollarna med kokain som ligger i en ung mans handflata. Snabbt, snabbt tar alla bollar slut och skrynkliga sedlar åker ner i mannens fickor.

* * *

Den unge mannen heter Zawu. Han har sålt knark sedan han var tolv.

– Min faster sålde knark. Hon lärde upp mig, berättar han när vi trängt oss ut från plåten och satt oss på stranden, även kalla the Poo Beach.

Zawu säljer allt knark han får tag på. Gräs, kokain, opium, italian white. Ett gram kokain kostar 40 kronor.

– Faster sa att jag inte skulle använda det själv, det var bra för jag började inte förrän jag var 17.

Nu är Zawu 29 och säljer inte bara allt utan använder också allt.

– Jag får ett gram kokain för varje tolv gram jag säljer. Jag måste ha kokainet. Röker jag inte kokain när jag vaknar så får jag ont i ryggen, mår illa och skiter diarré.

* * *

Genom sina affärer får Zawu in runt 350 kronor per dag. En höginkomsttagare i Liberia. Ibland tar köparna fram en machete eller en kniv och hotar att döda honom om han inte ger dem drogerna gratis, men han är inte rädd.

– Jag kan inte klaga på det här livet. Jag har inte gått i skola, jag kan inte få något annat jobb. Det här ger mig pengar. Jag fortsätter så här tills någon kan hjälpa mig att lämna det här ghettot.

Zawu har fått i sig de kemikalier han behöver i dag och är lugn. Vi sitter länge och pratar och vågorna slår in över stranden och han är snabb i både mun och hjärna. Både jag och Zawu förstår att han aldrig kommer lämna det här ghettot.

Det enda han är rädd för är polisen. De som styr knarkhandeln i Liberia är nigerianerna. Zawu får sina varor av en man han kallar Big Boss. En gång när de gjorde upp en affär på gatan blev han arresterad.

– Jag satt i fängelse ett år, på MCP. Man fick bara en tallrik mat per dag, det var dålig mat. Vi kunde vara tio personer som sov i cellen och ibland släppte de in folk med epilepsi eller TBC. Fängelset var inte bra för mig, jag fick inte in knark så jag kunde sälja där, som många andra gjorde. Så jag vill inte tillbaka dit.

Den enda drömmen Zawu har – att hans enda mardröm inte ska bli verklighet.

Nu har Zawu bara det här gräset kvar att sälja